Svenska kungar som vill se tronen gå i arv till sina ättlingar har historiskt sett gjort bäst i att inte lämna några bröder efter sig: den förste svenske kung – möjligen undantaget någon tidigmedeltida potentat – som vid döden ännu hade kungliga bröder vid liv och som inte (möjligen efter att en son fått sitta på tronen en kortare tid) efterträddes av någon av dessa var Gustav V!
Denna tradition av uppror och sidoarv grundlades redan under tidig medeltid, men frågan är om den inte var värst bland Gustav Vasas söner: fyra sådana nådde vuxen ålder, tre av dem blev kungar (parallellerna med Henrik VIII fortsätter alltså även efter de båda kungarnas död): den praktälskande, galne Erik XIV, den mer tungsinte, oekonomiske Johan III, den praktiskt lagde men oborstade och hänsynslöse Karl IX, liksom Johan III:s förtalade son Sigismund, den ende i samlingen som verkar någorlunda sympatisk och mentalt frisk. Dessa vasaättlingars strider, inbördes såväl som mot andra, skildras förtjänstfullt av Lars-Olof Larsson i Arvet efter Gustav Vasa, som avslutar hans trilogi om Sverige under senmedeltid och tidigmodern tid.
Syftet är i allmänhet att skrapa bort de lager av nationalistisk, antikatolsk och legitimerande historieskrivning som betyngt dessa gestalters historiska minne; Eriks galenskap var knappast fullt så tidigt utbildad som den framställts och hans tjänare Jöran Persson knappast den faustiske figur tanken vant sig vid; Johans närmande till katolicismen uppehölls visserligen halsstarrigt men var annars knappast det förräderi vissa försökt utmåla det som (den kyrka han förfäktare närmast påminna om den anglikanska som samtidigt tog form); Sigismund var knappast en svekfull papist med otäcka jesuiter i följe utan snarare en intelligent och välvillig furste vars styre gick på grund på farbroderns maktspel, och denne var knappast den rena evangeliska lärans frälsare i första hand (även om också han hade religiösa övertygelser han stod upp för) utan en durkdriven, skoningslös och egenrättfärdig machiavellian, som skickligt utmanövrerade såväl kung som riksråd och till slut vann kungavärdigheten åt sig själv.
Även om de tre vasasönerna i historien framstår som rätt distinkta figurer skisserar Larsson dem som i grunden faktiskt rätt likartade: koleriska, misstänksamma, med anlag för psykisk ohälsa; bundna av det testamente som fadern hoppats skulle tjäna riket genom deras samarbete med som istället gav grundplåten till en stark, inhemsk, högst illojal opposition – Johans försök till egen utrikespolitik som kraftfullt avvecklades av Erik, »tyrannen« som sedan behandlade sin tillfångatagne bror med betydligt större välvilja än denne skulle komma att visa när rollerna kastades om, Johan och Karls uppror mot Erik, Karls motarbetande av Johans teologiska ambitioner. Alla tre skulle dessutom som kungar få problem på det utrikespolitiska planet som en följd av den isolering som blivit följden av faderns politik; Johan lyckades där klart bäst med goda relationer till Danmark och ett försök till närmande av Polen vars främsta resultat kan ses som ett negativt sådant, i det att åtminstone konflikten om Estland inte blossade upp, likt den skulle göra under broder Karls tid.
Lars-Olof Larssons stil har i denna sista del putsas ytterligare något; tendensen till upprepningar har försvunnit utan att språket förlorat sin spänst, och det är en ren njutning att ta del av kampen mellan dessa fyra kungar, vilken tjänar som övertydlig illustration till att Machiavellis teser om behovet för en furste att använda sig av orättfärdiga medel för att vinna framgång: de två som misslyckades i detta var också de som slutade sina dagar avsatta, låt vara att deras vidare öden blev högst olika.
