Av alla sätt platser kan fånga intresse på är det nog bara öar som har ett som väsentligen är avsaknaden av något, och där detta är ett permanent tillstånd: människor, eller andra närliggande öar. Skogar kan genomträngas, berg bestigas, öknar korsas, floders källa upptäckas, havsdjup proberas, men vissa öar kan knappast bebos permanent, och än kan inte människan resa berg ur vattnet. Om sådana avskilda öar handlar Judith Schalanskys Atlas of remote islands. Mellan dess pärmar hittar man kartor över öar som Bouvetön, Norfolkön, St. Helena, Pingelap och Franklinön, där landskapets konturer, bosättningar, byggnader, vägar, floder, sjöar samt höga punkter märkts ut.
Till varje ö hör också en sida text: namn på relevanta språk, koordinater, storlek, innevånare, avstånd till annat land, samt en tidslinje som typiskt meddelar år för europeisk upptäckt, samt en och annan händelse. Sedan följer en längre text om någon episod ur öns historia: om St Kilda berättas om den epidemi av plötslig spädbarnsdöd ön drabbades av i slutet av 1800-talet, om Björnön hur några ornitologer nådde ön och började samla exemplar, om St Georgeön om de sjökor som en gång levde där. Mest spännande är nog berättelsen om Taongiatollen, där man fann 1988 vraket av en båt som försvunnit i en storm 1979, samt graven för en av de fyra personerna som var på båten – men inget mer, inte ett spår efter de andra tre.
Ibland är texterna frustrerande: som för Björnön, där det i tidslinjen sägs att det tyska riket år 1898 åter hävdade sina anspråk på ön – men inget mer (Tyskland och Ryssland stred över den formella kontrollen, men i praktiken var det Ryssland som hade de starkaste kraven. Senare togs den över av ett privat norskt bolag, och idag är den under norsk jurisdiktion), och det är inte alltid de säger så mycket om själva öarna, men för det mesta sprider de något mer av romantik över dem. Vackert är det likaväl, om kanske inte den mest användbara av kartböcker.
