Vid besök i Krakow är det väl värt att lägga en halvdag på att ta sig de sex milen till staden Oświęcim, mer känd under sitt (tidigare) tyska namn: Auschwitz. Lägret är tämligen välbevarat, och det är en kuslig känsla att gå in under de förljugna orden om arbetets befrielse (numera en kopia, tack så mycket herr idiotiske landsman) och vandra omkring bland tegelbaracker och få avrättningsplatser utpekade för sig: förutom en gaskammare finns en vägg som användes när enskilda skulle skjutas, liksom galgar – bland annat den som med sammanbiten ironi användes för att avrätta kommendant Rudolf Höss.
I vissa baracker har museum upprättats: bilder från lägret, modeller av de storskaligare gaskammare som upprättades, Zyklon B-burkar: exempel och massverkan. Stalin hade rätt när han sade att en miljon döda är statistik: vad betyder det egentligen att en miljon judar gasades ihjäl? Siffrorna förmedlar ingen känsla, men det gör å andra sidan de tillhörigheter som visas i museet: resväskor, glasögon, klädesborstar, proteser, avklippt hår (i en krigsekonomi får inget förslösas), och, kanske värst av allt: skor. Ett stort rum, fyllt med skor, och skor, och skor. Arbetsskor och finskor, damskor och herrskor, vänsterskor, högerskor, nya skor och slitna skor; skor till tusen sinom tusen människor, alla offer för en galen fantasi man hoppades skulle vara borta för alltid.
Som sagt finns det i Auschwitz kvar en gaskammare; det gör det inte i det stora dödslägret, Auschwitz II, eller Birkenau: det var där som det verkligt storskaliga bödelsarbetet ägde rum, men för att undanröja bevisen förstördes anläggningarna när röda armén började komma farligt nära. De många barackerna fick dock stå kvar, men de som var av trä revs och användes av lokalbefolkningen under efterkrigsåren; kvar finns endast rester av skorstenar. Kvar finns alltså några stenbaracker – de ser ut som de skulle ha plundrats, men den totala avsaknaden av bekvämligheter är ursprunglig –, stenhögar där gaskamrarna stod, och järnvägen som de dödsdömda transporterades på.

