Dessa dagar känns det ironiskt att läsa en roman som lägger så stor energi på att definiera kanadensisk identitet som en blandning av amerikanskt och europeiskt som Hugh MacLennans Barometer rising: flera av de viktigare figurerna funderar på om landets historiska öde är att rädda Storbritannien genom att dra in det i en ung, amerikansk värld, fri från första världskrigets förstörelse; vilket får en resonansbotten i att sista delen utspelas mot bakgrund av Halifaxexplosionen, den största människoorsakade detonationen före atombomben.
På ett mer mänskligt plan är det dock historien om Neil Macrae, som återvänt hem med granatchock och ett hot om krigsrätt över huvudet: han måste försöka bevisa att när han avbröt en attack så var det inte av feghet utan för att den order han fick var omöjlig att följa. Det hela kompliceras dock av att den som utfärdade ordern var George Wain, en av Halifax gamla elit, och far till Penny, den flicka han älskade. Hon har i sin tur gått och sörjt honom och försöka hantera vardagen genom att kasta sig in i arbete.
Det är således en roman som försöker sig på mycket, kanske lite för mycket: första delen artar sig nästan till thriller, med George Wain som en tämligen komplicerad, urban men makthungrig skurk, men sedan slår det snabbt över till katastrofhantering. De viktiga figurerna har alla åtminstone försökts att skäras till med djup och komplexitet, även om Penny, trots att hon utrustats med ett intellektuellt yrke, också drabbas av den starkt patriarkala och vagt misogyna inställningen hos män och berättare.
Trots att romanen kanske inte riktigt mäktar med allt den önskar, så är det inte någon svårsmält läsning: ogillar man mediationerna över Kanadas öde är de snart förbi, gillar man inte en figur har man snart skiftat till någon annan, och inte ens George Wain är någon alltigenom hopplös figur, utan främst förblindat ambitiös. Om inte annat så trampar den upp spår i en del av världen populärkulturen sällan bryr sig om.
