När jag plockade upp Baronessan Orczys (egentligen Emma Orczy) Röda Nejlikan (egentligen inte en nejlika, utan rödmire) trodde jag att den skulle handla mer om djärva kupper för att föra ut aristokrater ur revolutionens Frankrike, och mindre om baronessan Blakeleys försök att skydda sin bror från den franske spion som skickats till Storbritannien för att ta reda på vem som döljer sig bakom namnet.
Det hamnar visserligen till slut i ett räddningsförsök på fransk mark, men inte med de väl uttänkta planer man väntat sig utan som en reaktion på den franske skurkens fällor, och det är inte riktigt detsamma. Dessutom har man tidigare fått läsa massor om baronessans olyckliga giftermål och hur hon ångrar att hon råkat ange en adelsman som senare avrättades – och det var definitivt inte vad jag trodde jag skulle få.
Sedan är hela berättandet hopplöst åldrat: massor av tjafs om kvinnlig känslighet, och hur britter är främlingsfientliga och fransmän högdragna och liknande. Att man dessutom rätt tidigt kan se igenom Röda Nejlikans olika förklädnader gör kanske inte lika mycket, men är ändå knappast meningen – att lady Blakely inte gör det samtidigt som hon kallas den mest intelligenta kvinnan i Europa (flera gånger) gör det hela rätt löjligt.
Jämfört med Två städer är skildringen av revolutionen än enklare: här är det enbart en blodtörstig mobb som är ute efter blått blod, nästan helt utan andra bevekelsegrunder. Där Dickens skapar ett djup i sina skurkar är de här bara fanatiska mördare, visserligen nog så sluga, men helt utan sympatiska drag.
Nej, Röda Nejlikan blev ingen favorit. Möjligen gör den sig bättre om den påträffas i unga år, då man inte ser svagheterna.
