I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).
Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.
Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.
