Bristerna i upplägget för Sveriges statsministrar under 100 år har tidigare påtalats: på sitt sätt är det än mer framträdande i Tommy Möllers biografi över Carl Bildt än till och med för Erlander, för där man för denne har en väldigt lång period som statsminister att redogöra för har man för Bildts del en lika lång tid som verksam, därtill på olika arenor: han har varit inblandad i alla de tre perioder då de borgerliga partierna haft makten i Sverige under efterkrigstiden, först som politiskt tjänsteman, sedan som statsminister, och nu senast som utrikesminister; han har varit oppositionsledare, han har varit medlare på Balkan och han har varit rådgivare åt mer eller mindre ljusskygga företag. Möller fokuserar i första hand på tiden fram till avgången som statsminister, vad som därefter skett får 15 sidor, och de flesta av dem berör hans agerande som oppositionsledare; rollen som medlare berörs knappt alls.
Bildt är en oerhört polariserande politiker, och jämförs därvidlag vid ett par tillfällen med Palme (som han också förmådde reta till ursinne). Möllers bild är en politiker med blick för de politiska möjligheterna, men sämre på att möta väljare och med en personlighet som framstår som arrogant när han skall möta motståndare. Hans insats som statsminister framstår som i tämligen lyckad, med väl genomfört ledarskap för regeringens interna arbete, liksom med många genomförda reformer, men plågad av den kris som devalveringspolitiken framtvingade och med försök att lösa den som i efterhand framstår som felaktiga, möjligen inlåst av uttryck som »den enda vägens politik«.
Man kan säga mycket om Bildt som politiker och hans förmåga att skaka av sig skandaler och intervjuare, men man får ge honom detta: hans mål var att ta makten för att skifta över svensk politik så att den blev mer liberal och individuell (till skillnad från de tidigare borgerliga regeringarna som mer får beskrivas som förvaltare). Detta lyckades han i stort sett med, låt vara att vissa reformer sedan återställdes. Hade han varit sämre på att åstadkomma borgerlig samling hade Sverige idag troligen sett väsentligt annorlunda ut.
