Jag har, tydligen i likhet med många andra, svårt för heliga Birgitta. Inte egentligen för att hon var katolik eller profeterade, ej heller för att de profetior och syner vi fick läsa i gymnasiesvenskan var så underliga (vad för slags människa jämför egentligen själen med en ost?), utan för att de var så tydligt politiska. Låt gå för att hon ville grunda kloster där kvinnor kunde äga makt, eller försökte förmå påven att bryta den babyloniska fångenskapen, men hennes åsikter om svenska förhållanden stämde lite för väl med vad den högadel hon tillhörde ville för att man riktigt skall kunna ta henne på allvar som profet.
Om man nu inte är Birger Bergh och har skrivit Heliga Birgitta: åttabarnsmor och profet, vill säga. Han tycks respektera henne högt (dock inte högre än att han ändå ser det lätt anpassliga i hennes syner). Han tycks också respektera de källor som berättar hennes liv högt – och det kan vara jag som är för skeptisk, men jag har svårt att ta berättelser om tvivlare som omvänds på orden, ens som tecken på att folk faktiskt tvivlade. Inte för att det egentligen är otroligt, utan för att det ingår i genren.
Nåväl, undantaget detta är det faktiskt inte en okritisk berättelse om hennes liv, utan det finns en del tvivlande kommentarer. Likväl finns det inte så mycket att säga om henne, utöver det som sägs i hennes uppenbarelser. Återigen tvivlar man lite på hennes förutsägelser, för ibland framstår det som de skulle ha kunnat göras i efterhand.
Jag vet inte om Bergh gjort mig mer välvillig till Birgitta (även om jag påmints om att även Dante inte höll sina politiska åsikter från sitt verk), men jag har i alla fall lärt mig mer om henne.
