Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Birger Bergh’

Jag har, tydligen i likhet med många andra, svårt för heliga Birgitta. Inte egentligen för att hon var katolik eller profeterade, ej heller för att de profetior och syner vi fick läsa i gymnasiesvenskan var så underliga (vad för slags människa jämför egentligen själen med en ost?), utan för att de var så tydligt politiska. Låt gå för att hon ville grunda kloster där kvinnor kunde äga makt, eller försökte förmå påven att bryta den babyloniska fångenskapen, men hennes åsikter om svenska förhållanden stämde lite för väl med vad den högadel hon tillhörde ville för att man riktigt skall kunna ta henne på allvar som profet.

Om man nu inte är Birger Bergh och har skrivit Heliga Birgitta: åttabarnsmor och profet, vill säga. Han tycks respektera henne högt (dock inte högre än att han ändå ser det lätt anpassliga i hennes syner). Han tycks också respektera de källor som berättar hennes liv högt – och det kan vara jag som är för skeptisk, men jag har svårt att ta berättelser om tvivlare som omvänds på orden, ens som tecken på att folk faktiskt tvivlade. Inte för att det egentligen är otroligt, utan för att det ingår i genren.

Nåväl, undantaget detta är det faktiskt inte en okritisk berättelse om hennes liv, utan det finns en del tvivlande kommentarer. Likväl finns det inte så mycket att säga om henne, utöver det som sägs i hennes uppenbarelser. Återigen tvivlar man lite på hennes förutsägelser, för ibland framstår det som de skulle ha kunnat göras i efterhand.

Jag vet inte om Bergh gjort mig mer välvillig till Birgitta (även om jag påmints om att även Dante inte höll sina politiska åsikter från sitt verk), men jag har i alla fall lärt mig mer om henne.

Read Full Post »

En gång i världen var poeten inte en lätt världsfrånvänd person som satt på sin kammare och hade ont i själen, utan snarare en rucklare som satte samman sina verk på de stunder då han inte var upptagen med drickande eller svindlerier; ja, det enda sättet att få igång en ordentlig produktion tycks faktiskt ha varit att sätta poeterna i fråga bak lås och bom. Mallory, Villon Lucidor och Wivallius – alla producerade flera av sina bästa verk när de avtjänade straff, låt vara för högst varierade brott.

Här är det närmare fråga om Wivallius, biograferad av Birger Bergh i Lars Wivallius: Skojare och skald. Det är en rätt sorglig bild som tecknas av denne svenska språkets förste skald: en rucklare, som efter en kort tids studier gav sig ut på en resa i Europa där han tack vare sin charm narrade alla i sin närhet på sin färd från stad till stad, efterlämnande arga eller helt duperade fordringsägare. Han hamnar till slut i fängelse i Nürnberg, bland annat anklagad för att ha utgivit sig för att ha varit adelsman (och när detta avslöjas utgav han sig genast för att vara en annan adelsman, låt vara en friherre istället för greve). Då kommer produktionen i gång: retorik förstod han sig på, och aldrig var han så vältalig som när han skulle slingra sig ur en knipa. Så skulle också ske vid senare vistelser i buren, och lika fort som han var ute ur den skulle den upphöra.

Till slut lyckas han med detta och tar sig till Skåne, där han träffar på en lättlurad dansk adelsman, gifter sig i hemlighet med dennes dotter och lyckas därefter dupera sin svärfar att överlämna en stor mängd dyrbarheter som han uppger bör förvaras i Sverige i händelse av krig. Svärfadern inser till slut vad som hänt och anställer en lång jakt på Wivallius, och lyckas småningom få honom fängslad först i Danmark, där han till slut lyckas krångla snaran av halsen, och sedan i Sverige, där han till slut döms för att ha utgivit sig som adelsman, och skickas på fästning i sex år. Väl frigiven börjar han en bana som brännvinsadvokat, mer mån om sin betalning än sina kunders bästa.

Det är således knappast en uppbygglig historia att presentera runt denne tidige skald, med sin blick för naturen och sin frihetslängtan (inte underligt med tanke på hur dikterna tillkommit), men det är en intressant skildring av hur långt man kunde komma enbart på charm under en tid långt före folkbokföringar och databaser. Bergh presenterar också utförligt ett flertal av Wivallius dikter, däribland »Klagovisa över denna torra och kalla vår« och »Om döden till de dödelige«:

I dag ung, skön, karsk och rik
morgon död och kolnat lik
Världens hopp är stoft och mull.
Vi ståm upp och fallom kull
Som en rök kring luften körs,
skuggen ock hit och dit förs,
är vårt hopp i denna värld.
Världsens gunst är idel flärd,
gods förtärs av rost och mal.

Enda problemet är väl att Bergh charmats lite väl mycket av Wivallius, och någon gång känner det nödvändigt att explicit peka ut  inte bara tekniken, utan också hur genialisk den är. Annars är detta en trevlig liten biografi över »den svenska litteraturens förste egentlige skald«.

Read Full Post »