Huvudpersonen i Carl Jonas Love Almquists Drottningens juvelsmycke, den förtrollande Tintomara, måste vara en av svensk litteraturs märkligaste skapelser – en högst androgyn person, som nästan alla hon kommer i kontakt med förälskar sig i och blir olycklig över, hedning i sjuttonhundratalets Sverige, halvsyster till Gustav IV Adolf, bricka i ett dunkelt reuterholmskt spel, stadsbarn och naturvarelse.
Handlingen är tilltrasslad och stundom väl dunkel, men kan sägas sönderfalla i två någorlunda separerade hälfter: dels en svartsjuketragedi, där två officerskamrater får för sig att den andre uppvaktar den vackra syster som han själv älskar, vilket som brukligt främst drivs av kontrahenternas oförmåga att tala med varandra, dels ett slags politiskt konspirationsdrama kring maskeraden på operan av den 16 mars 1792, där förvisso den vanliga klicken kring Pechlin erkänns skyldiga, men där även Reuterholm framställs som havande minst ett finger med i spelet. Det hela skulle kunna sammanfattas som en halsbrytande blandning av Trettondedagsafton, En midsommarnattsdröm och Julius Caesar – inte underligt om det skär sig en smula.
De båda förloppen knyts samman kring den vackra Tintomara, som dels är Reuterholms främsta, om ock ovetande, pjäs i spelet om makten, dels hamnar mitt i nämnda svartsjukedrama och där lyckas få samtliga fyra personer att bli förälskade i henne (det hjälper att hon som skådespelare vant växlar mellan manlig och kvinnlig dräkt) . Eftersom hon själv inte kan förälska sig i någon blir hon dock förskräckt: hon vet att de som förälskat sig i henne hamnar i olycka och blir därför förskräckt var gång det sker, men tycks likafullt helt oförmögen att ställa om sitt beteende för att hindra det.
På slutet urartar det hela: efter att ha återhämtat sig från inledningens lite småfåniga svartsjukevändor har det hela tagit fart och blivit intressant med Tintomaras intåg i handlingen, men då dyker den store skurken Reuterholm upp och börjar försöka få tag på henne för ett egna syften, och slutet är flykthistoria som är mer invecklad än roande, så utdraget att man bara sitter och hoppas på att pinan skall ta slut.
Nu undrar säkert någon om titelns juvelsmycke – det förekommer förvisso ett sådant, som lånas av Tintomara för att glädja hennes mor, men stjäls av hennes bror för att få pengar av en synnerligen osympatisk judisk köpman (som dessutom har ett finger med i mordkonspirationen). Det återkommer förvisso vid ett senare tillfälle, men dess främsta syfte tycks vara att tvinga Tintomara att fly från huvudstaden så att hon hamnar i sällskap med de fyra olyckliga älskande. Handlingen lider på det hela taget rätt ofta av sådana problem: Reuterholm behöver få tag på den flydda Tintomara, så han gissar helt enkelt fram exakt var hon gömmer sig, en poliskonstapel som jagar juvelsmycket vet inte var han skall leta men tipsas av en annan att leta där Tintomara bor, helt utan vettig motivering. Förutom oförmågan att driva handlingen framåt utan sådana sjutsar från författaren står det lika pinsamt klart att Almquist även i övrigt endast har en primitiv uppsättning verktyg, och mycken dialog framförs som vore det ett scendrama, komplett med sidorepliker istället för tankeredogörelser.
Bokens styrka är istället just den undanglidande Tintomara: hennes underligt oskyldiga personlighet och felika väsen skulle ensamma göra boken läsvärd. Porträtten är överlag bra: kanske lite udda, men ändå trovärdiga, som kungamördaren Anckarström som inte skildras som alltigenom skurkaktig, eller hertig Karl, som framställs som mindre rätlinjigt halsstarrig än kungen och betydligt mer sympatisk än Reuterholm, ehuru inte utan mörkare drag. Drottningens juvelsmycke är kanske inte ett helgjutet mästerverk, men Tintomara överväger en hel del av de svagheter som finns.
