Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Carl von Linné’

Carl von Linné var inte enbart botaniker, zoolog och läkare: han var även akademiker, och bar som sådan på ordentligt ressentiment. Han var dessutom moralist av en ordentligt mörk sort, den typ av pessimist som egentligen förknippas med århundradet innan. I den aldrig avslutade Nemesis divina samlade han på sig diverse historier om diverse ogärningsmän, lönskalägrare, mördare och andra förkastliga, samt noteringar om de enligt Linné välförtjänta öden de drabbades av.

Vanligen är denna gudomliga vedergällning inte direkt övertygande: förvisso finns det exempel där någon vägrat att sträcka ut sin hand för att hjälpa sin nödställda hustru och sedan fick se armarna ruttna bort, men lika ofta är korrespondensen mellan ogärning och öde betydligt svagare; döden kommer ju ändå till slut ikapp oss alla, helgon som syndare, och den senare kategorin är också långt vanligare.

Texten är uppdelad med två större avdelningar: först en där olika (oftast mindre goda) karaktärsegenskaper behandlas med korta exempel, talesätt eller citat, sedan en där enstaka fallstudier skildras: den har genom orätt tillskansat sig pengar och sedan förlorat allt, den har begått mord och sedan påkommits, den har varit otrogen och fått plikta, den har intrigerat och sedan råkat ut för en sammansvärjning. Moralen är allmänt låg, och Linnés gud är en straffande gud.

Den av Svenska akademien publicerade utgåva jag har är en avkortad sådan, men med tydliga angivelser av när text uteslutits: vanligen handlar det om citat ur Bibeln eller från romerska poeter, någon gång en upprepning eller liknande. Likaså har texten förtydligats genom markerade inskott, och en stor mängd noter liksom kortare redogörelser för de personer som avhandlas. Den känns välavvägd, en god läsutgåva, för den som inte vill befatta sig med lärda standardutgåvor med omfattande noter och sjuttonhundratalets vanliga ointresse för konsekvens på stavningens område.

Read Full Post »

Den första av Carl von Linnés resor företogs när han var en tämligen oansenlig student, så även om det även finns en hel del av de mer tröttande dragen från senare resor – förbättringsförslag för jordbruk, nyttiga växter, geologi – och latinet är nästan ännu mer rikflödande, så är det ändå en lite mer lättflytande skildring.

I huvudsak tycks han ha undersökt dels växter och djur, dels samernas livsföring, dels vilka mjölkprodukter som framställdes: den som vill lansera nya sådana finner här rikligt material. Samerna skildras tämligen fördomsfritt: det finns lite av både den moderna människans beskäft samt beundran inför den starke jägaren, och även om han säkert fått en del om bakfoten så finns där ändå respekt nog för att det absolut inte skall vara plågsamt.

Det är tämligen ostrukturerat: betraktelser om klädesdräkter följer på något fynd av en blomma eller en dum prästman som försökt argumentera med den unge lärde. Ibland blir komiken ofrånkomlig, som när Linné räknar upp olika sorters rävar och de pris man får för deras pälsar, och däribland lakoniskt meddelar:

5. Röda rävar, gula till färgen.

Inget pris, bara en upplysning om kulören. Och redan några sidor senare får vi reda på, för säkerhets skull mestadels på latin, att

Kvinnfolks [livmoderslida] blir ej av [fetma vidare], snarare trängre, och ju magrare, ju större vagina.

Anmärkningen står i stycket om den »lulensiska prefekturen«, oklart dock hur allmängiltig observationen skall vara eller hur han nått till detta resultat. Nåväl, med tanke på hur Linné utformade sitt system för klassificering av växter är väl sådana observationer inte att förvånas över.

Read Full Post »

Egentligen är det kanske orättvist att klaga över att en bok har brister som jag, om minnet fungerat bättre, hade kunnat förutse. Inte desto mindre tänker jag notera mitt ogillande av hur Natur och Kultur hanterat Carl von Linnés Dalaresa, som till skillnad från hans senare resor gjordes på privat initiativ, varför redogörelsen är mindre späckad med merkantilistiska förslag, även om sådana ändå i viss mån förekommer, liksom redogörelser för de passerade orternas geologiska och botaniska tillgångar, för att istället ge lite mer utrymme åt folklivets gestaltning samt annat som fallit herr botanicus i synen.

För att återvända till ovettet mot förlaget så har de i vilket fall noterat att Linné tycker om latinska namn och att 1700-talssvenska har ett ordförråd som idag är ganska främmande – de som oroar sig för engelskans inflytande borde notera hur starkt franskans var under detta sekel –, och de har därför försett utgåvan med en ordlista. Problemet är att den är alldeles för dålig. Visst kan man ifrågasätta om det är nödvändigt att förklara exakt vilka blommor eller mineraler som observerats (men är det inte det kunde de väl strykas?), men om man nu återger långa citat på latin eller vetenskapliga kontroverser som blir helt obegripliga för ickelatinister, nog borde man väl då kunna förklara dem istället för att ha stycken i stil med »kyrkoherde Bjärkefjärd ansåg att Echium vulgare är en Geotrupes stercorarius, men att detta är fel ser man på Glandulae suprarenales, som är klart fyrkantig«.

Annars är Linné själv en högst ojämn skildrare: ståtliga episoder, som när sällskapet blir attackerat av en ilsken karl efter att ha låtit hästarna beta på fel ställe, avslutas och följs av en notering om jordmånen, observationer om den skadliga inverkan på lungorna och livslängden av att arbeta i stenbrott och förslag på höjdmätning utifrån växtgränser ges i samma lite torra torn som förslag om att låta utrymma Särna socken på jordbrukare och istället låta samer använda den för  renbete. han kan dock även vara direkt rolig, som när han polemiserar mot Urban Hierne:

Arkiatern Hierne befaller uti sin inledning till mineralier, att man skall se efter vad stenart finns ordinär i varje provins, vilken observation han säger hava mer att betyda än någon i förstone skulle kunna tro, men vad han därmed menat, har ingen ännu kunnat uträkna.

Tyvärr tycks inte Linné riktigt ta sin egen polemik på det allvar den förtjänar, och mycket i hans bok är som sagt fyllt med diverse rätt tråkiga skildringar av stenar och listor med latinska beteckningar på växter han sett, vilket gör att de höjdpunkter som faktiskt finns ligger insprängda mellan sövande tråkigt material. Avslutningsvis bjuder han dock på ett poem, som kanske inte är så fantastiskt rent lyriskt, men vars bildspråk inte står många efter:

Dig store Skapare och all tings bevarare, som
i Lapska fjällen låtit oss komma så högt upp,
i Falu gruva låtit oss komma så djupt neder,
i Lapska fjällen visat mig diem sine nocte,
i Falu gruva visat mig noctem sine die,

De latinska styckena betyder »dag utan natt« respektive »natt utan dag«; Linné säger sig även efter att ha beskådat Falu koppargruva förstå varifrån äldre tiders skalder hämtat inspiration till sina visioner av helvetet.

Dalaresan är kanske inte riktigt lika stark som Västgötaresan, och man får en stark känsla av att Linné för att bli riktigt njutbar skall antingen ges ut med fullständig notapparat eller i starkt begränsat urval. Detta mellanting är lite för mycket en kompromissprodukt däremellan för at göra någon nöjd.

Read Full Post »

Inför Linnéjubileet för två år sedan framtogs ett flertal böcker, bland annat System och passion: Linné och drömmen om naturens ordning av Helene Schmitz, en bok som blandar texter om Linnés systematisering av växterna, inklusive de försök som gjorts av andra och vad som kom senare, med praktfulla fotografier av representanter för de olika klasser han använde – klasser som baserades på antalet ståndare, med underklasser efter antalet pistiller, vilket Linné själv pikant betecknade som äktenskap mellan så och så många män och så och så många kvinnor.

Boken är uppdelad så att de längre texterna om någon aspekt av Linnés verk varvas med lika långa serier med fotografier. De längre texterna är väl genomarbetade, och ger god inblick i såväl den tradition Linné verkade i som den tradition han själv startade, och belyser dels starka sidor hos Linné – en förmåga att inse att hans system inte var optimalt och en vilja att i åtminstone vissa fall anpassa kartan efter verkligheten –, dels svagare – ett halsstarrigt vidhållande vid att hans system trots allt var det bästa tillgängliga och en oförmåga att ge vika för andras åsikter. Även den med ett i andra mer flyktigt intresse för systematik kan lätt fängslas av den entusiasm och kunnighet som dessa texter skrivits med.

Fotografierna, å sin sida, är lite svagare: det extremt korta perspektivet tycker jag förtar lite av charmen, och vissa blommor tål inte alls behandlingen och ser nästan lite sjukliga ut. När det dessutom ibland bara är själva blomman och inte de blad man normalt ser med den blir det hela lite väl avskalat och vekt. Vissa blommor ger heller inte mycket utrymme att bedöma om Linnés principer var sådär fantastiska – jag tycker i alla fall att alla ståndarna hos de blommor som skall ha två korta och två långa ser ut att vara ungefär lika långa – vilket ju ändå var det ursprungliga syftet med avbildandet. I bildtexterna verkar dessutom diverse skiljetecken försvunnit lite väl ofta. Å andra sidan är många mycket vackra – i synnerhet när röda blommor avbildas gör den svarta bakgrunden att det hela liknar härligt sinnliga oljemålningar.

Till sist finns även ett litet problem i hur text och bild ordnats: nu kommer det första bilderna direkt efter förordet, vilket gör att allt tal om ståndare och hermafroditiska blommor för en lekman blir lätt ogenomträngligt. Detta är dock något som snart repareras och vägs upp av de allmänna styrkorna, och för den som funderar på vad det var Linné egentligen åstadkom, eller bara vill ha en kaffebordsbok med blombilder, torde detta vara ett utmärkt köp.

Read Full Post »

Hur gammal kan en svensk prosatext vara utan att vara onjutbar? För poesi får kan vi knappast gå längre tillbaka än sextonhundratalet, till vissa av Stiernhielms och Lucidors alster. Prosan har ännu kortare halveringstid, och där får vi gå fram ännu ett århundrade för att finna något som fortfarande kan läsas med behållning av andra en specialister. Då möter vi å andra sidan någon som knappast kan vara urtypen för »första läsbare författare«: en naturvetare som främst överlevt som reseskildrare, två egenskaper som knappast kan sägas borga för litterär överlevnad. Likfullt möter vi alltså Carl von Linné, och dennes resor runt om i Sverige (här representerad av sin Västgötaresa).

Det är knappast en himlastormande läsupplevelse,  kort, rapsodisk, fylld med latinska termer, tryfferad med uppmaningar att i merkantilistisk anda se till att hålla sig till inhemska produkter och utnyttja vad som finnes. Ändå så lyfter texten, inte minst för att han faktiskt kan skriva om natur, och kanske även på grund av det rapsodiska. Ena stunden begrundar han de västgötska bergens geologi, sedan noterar han de lokala kvinnornas hattmode, för att senare bjuda på en studie av en fluga vars larver lever i och av de ekstockar som finns vid de göteborgska varven, varför man får en upplevelse skriven av en botaniker, geolog, folklivsforskare, regionutvecklingskonsult och amatörhistoriker i ett; en bred teckning av naturen och människans påfund.

Som vetenskapsman verkar han förvånansvärt ofta resonera sunt och nå, eller åtminstone snudda vid, slutsatser som vi fortfarande håller för sanna, även om han även ofta ser diverse saker som ett tecken på hur förnuftigt Gud har ordnat världen. Dock gör han som sagt det ofta medelst latinska termer, vilket gör att bland annat de botaniska styckena är i det närmaste oförståeliga. Här förtjänar förlaget Natur och Kultur en stor känga; att som de har gjort underlåta att försett termerna med en översättning av utrymmesskäl är inte en godtagbar ursäkt, eftersom man då lika gärna kunde ha struntat i styckena från början. Jag är helt klart intresserad av att läsa mer av Linnés penna, men då bör det vara en ordentligt kommenterad utgåva, där förutom översättningar av latinet även en apparat för kommentarer av de vetenskapliga rönen inkluderats. Det vore helt klart en värdig tribut till en stor vetenskapsman och duglig skribent.

Read Full Post »