Till en malariadrabbad by i södra Italien anländer Carlo Levi efter att ha dömts till inre exil för sitt motstånd mot fascismen. Han är läkare och konstnär, vill helst tillbringa dagarna med sitt måleri men får en alltmer omfattande praktik eftersom de båda läkarna på orten är lika inkompetenta som de flesta övriga offentliga tjänstemännen på platsen. Enligt den legend som namngett Kristus stannade i Eboli skall nämligen inte civilisationen riktigt tagit fäste här, utan liksom kristendomen mest kommit för att ta sig en titt och sedan vänt platsen ryggen.
Bönderna på orten lever ett hårt, fattigt liv. Staten är endast ett ris som kräver dem på skatter och stundom krigsmän. Det högsta goda tycks vara att slita i Amerika istället, ty då kan man i alla fall spara ihop en lite slant, även om man lätt gör misstaget att återvända och sedan tvingas se den krympa ihop utan hopp när man fångats av en nyinköpt, usel jordbit eller ett äktenskap.
Inget fungerar riktigt, ingen tror att något kommer bli bättre. Det är inte så att man egentligen är okunnig eller dum (även om ortens skollärare mer bryr sig om den myndighet han får i sin andra roll som borgmästare och de möjligheter han då får att förneka andras vilja): folket är i regel gästvänligt och egentligen inte särskilt konservativt, mer än att man vant sig vid att all politik är dålig.
Handling finns inte mycket, fascination och uppgivenhet desto mer, tillsammans med en viss galghumor. Levi är inte någon frälsare, även om han framstår som ovanligt osjälvisk. Men vad gör det: staten finns ju endast för att blockera de försök som görs att på något litet sätt bättra situationen. Och när han till slut får lämna byn, så är det för att Abessinien fallit och allmän amnesti utlysts, och alltså bara ytterligare ett steg på vägen mot en mer allmän katastrof.
