De problem som skrivs på den cartesisanska dualismens konto i inledningen av Cecilia Sjöholms korta text om Descartes och dualismen är var sig få eller små; det är i princip en provkarta av allt som åtminstone vänsterlutande personer anser vara problem i världen: kolonialism, naturförstöring, kapitalism. Att allt detta skall bero på tron att människans tänkande kan separeras helt från den kroppsliga existensen, och att denna uppdelning helt kan tillskrivas en fransk filosof med en kroppskonstitution olämplig för nordiska vintrar verkar inte helt konsekvent: om nu det inte finns något sådant som ren abstraktion så är det fascinerande att just idén att det gör det tillskrivs så många negativa följder.
Nåväl, det är inte detta som är Sjöholms huvudämne, utan hur Descartes själv tog sig an frågan om hur något som är ren tanke skulle kunna påverka något som är ren kropp. Det är naturligtvis inte enkelt att kondensera resultaten av en stor tänkares mödor till vad som väsentligen är en tidskriftsartikels längd, och jag kan inte avgöra om Sjöholm lyckats i detta, mer än att hon tydliggjort att Descartes definitivt inte ansåg att han kunde han luta sig vila på lagrarna bara för att han gett det rena förnuftet i alla fall ett resultat att alltid falla tillbaka på. Hans tankar är långt mer komplexa än så: han undersöker hur man kan karakterisera små barns tänkande, känslors uppkomst, kärleken. Sjöholm pekar också specifikt på likheter med Freuds tankar.
Oavsett så vet jag inte om textens syfte egentligen uppfylls: den starka dualismens begränsade värde kan de flesta nog inse, medan påståenden om att olika moraliskt förkastliga fenomen skall skrivas på dualismens konto knappast kan motverkas genom att hänvisa till Descartes själv var mer nyanserad eller att han också var föregångare till psykoanalysen. Sjöholms tankar är inte ointressanta, men de rör sig längs en annan axel än den föregivna.
