För första gången har jag så mött Dickens på någorlunda lika villkor: jag är inte tio år med en troligen avkortad utgåva för ungdomar i handen som vid vårt första möte, och han är inte en okänd författare anställd för att skriva berättelser åt en illustratör, som vid det andra. Nej, med A tale of two cities är det en Dickens med full frihet och förmåga, visserligen med viss skuld till Carlyle, men annars fullt kapabel att skriva vad han vill.
Och det är bra, mycket mycket bra: förvisso sentimentalt, ja melodramatiskt, mot slutet, men ändå välgjort. Man skulle kunna invända mot sättet nästan alla figurer till slut tycks ha mer än en roll att spela så att sammanträffandena blir lite väl många, men det är alltid väl förberett och sällan helt nödvändigt för historien, och man kan diskutera Dickens historiesyn, så sådant blir inte mer än smärre anmärkningar.
Historien börjar under den gamla regimen i Frankrike, där den åldrade doktor Manette till slut släpps ut ur Bastiljen för att återförenas med sin dotter Lucie i England, och följer deras liv i London för att till slut återvända till revolutionens och terrorns Paris: Lucies make Charles Darney har återvänt dit för att rädda en mans liv, men anklagas själv för att vara aristokrat och landsflykting.
Det är en ganska impressionistisk bild av terrorns dagar: folkmassor uppeldade av ett fåtal ledare som länge avvaktat sitt tillfälle och nu tänker ta hämnd, folkmassor vars lidande under de gamla aristokraterna var äkta och vars villkor kanske bättras materiellt men knappast moraliskt, som ena stunden ropar på blod i en domstol och nästa hyllar någon som frikänts i densamma, som mördar aristokrater likväl som de som inte upplevs som tillräckligt revolutionära, vars brist på medlidande med vad de ser som fiender inte är mindre än det som de tidigare makthavande hade med de maktlösa, bara mer riktat. Och mitt i allt detta en stackars familj som inte velat dras in i detta, som helst hade levt ut sina dagar i det stillsamma, lite självgoda, London. Bra!
