Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Charles Dickens’

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Att Charles Dickens uppkallat Little Dorrit efter den kvinnliga huvudpersonen är rimligt: för en gångs skull har han lyckats teckna den sorts mänskliga ängel han normalt försöker sig på utan att hon blir olidlig. Unga Amy Dorrit har fötts som dotter till en fånge i Marshalseas fängelse för bankrutta, och växt upp därinne. Hennes far och äldre syskon utvecklat olika strategier för att på något sätt hålla skenet uppe, medan hon är en medberoende som på diverse sätt gör det möjligt för fadern att hålla liv i fiktionen om sig själv som en gentleman som inte behöver försörjas av arbete och tiggeri.

Den andre huvudpersonen, Mr Clennam, är en något äldre herre utan alltför starka konturer, som kommit hem till London efter att med sin nu avlidne fader skött familjens affärer i Kina. Han intresserar sig för Dorrit, och försöker på sitt sätt hjälpa familjen, bland annat mot ett opakt ämbetsverk vars främsta syfte tycks vara att undvika att någonting alls händer, en den rena byråkratins högborg.

Det är en ganska mörk roman: förvisso finns ett par av de vanliga komiska figurerna, men på det hela taget är det de mörka interiörerna från fängelset och huset Clennam, uråldrigt och gistet, fuktigt och dragit som ger grundton; de scener där högreståndspersoner umgås med finansfenomenet Merdle som då och då dyker upp är bara mer trevliga ur ett högst materiellt perspektiv. Som vanligt med Dickens ångar det hela på ett bra tag med enskilda scener innan de olika trådarna till slut någorlunda knyts ihop. Ett par av dessa, som den unga föräldralösa Harriet som »räddats« och nu är jungfru i en familj Clennam umgås med tycks såväl tämligen löst invävd som problematisk i sitt innehåll.

Trots att delar av tematiken har nog så stor relevans idag, och trots en hjältinna vars obestridliga godhet inte blir helt kväljande, tror jag inte detta är någon av mina favoriter: förvisso var endast kortare stycken plågsamma att läsa, som när Mr Dorrits livslögn blir alldeles för uppenbart nedtryckande, men mystifikationerna var aldrig särdeles spännande, samtidigt som lösningen på det sista kvarvarande problemet var lite för given.

Read Full Post »

Jag har i min ägo flera förkortade versioner av klassiker, den typen man sätter i händerna på läshungriga barn. En av dessa klassiker som bara lästes en gång, av pliktkänsla, var David Copperfield. Jag tror det var inledningen, de tröstlösa åren som faderslös och med horribel svärfar, som hindrade mig. De styckena är fortfarande långa, och inberäknat tiden vid en av dessa unkna engelska internatskolor som inte verkar ha gett unge Copperfield mer än vänner (varav någon en högst dubiös sådan) så dröjer det ett bra tag innan något som kan liknas glädje på allvar inträder i unge Davids liv.

För det blir bättre: han hamnar i beskydd hos sin bestämda faster, får en bättre utbildning, träffar godare människor. Han verkar inte själv uträtta stort mycket, utan snarast vara den som för samman människor som i slutändan kan göra varandra och honom tjänster, allt från den ständigt monetärt utmanade familjen Micawber, via den mångförslagne Steerforth, den vackra men hopplöst bortkomna Dora, den svaghövdade men godhjärtade Mr Dick, till den insinuante, alltid ödmjuke, ödmjuke Uriah Heep.

Om inget annat skall hyllas, så har Dickens i alla fall denna gång lyckats få ihop en handling med ett slut som inte går ihop enbartt på grund av osannolika sammanträffanden: sådana sker som vanligt under romanens gång, men här bygger upplösningen där Uriah Heep får sitt beskärda öde på att personer faktiskt arbetar (förvisso bortom Copperfields ögon) på den. Å andra sidan är kvinnoporträtten de vanliga, tämligen ensidiga: äldre kvinnor som faster Trotwood får ha personlighet och ett utseende som inte är änglalikt, men de yngre kvinnor som uppträder är vackra, goda och ömhjärtade (förutom den vasst antydande Rosa Dartle, som dock snart reduceras till hämndlysten furie och som aldrig haft utseendet för sig).

Jag vet inte om jag kommer plocka upp boken igen, men jag tror i alla fall inte jag kommer vara direkt ovillig.

Read Full Post »

Av alla Dickens romaner anses förmodligen The old curiosity shop som den smetigaste: Lilla Nell bor med morfar i sagda antikvitetsaffär, men de hamnar i klorna på den maliciöse dvärgen Quilp, som kastar ut dem på gatan. Sedan luffar de sig fram och försöker hitta någon undanskymd vrå att framleva på, innan vi kommer till det slut som enligt Oscar Wilde var ett gott test för att utröna om någon hade ett hjärta av sten: endast en person i besittning av sådant skulle kunna undgå att skratta.

Annars är det faktiskt ett av Dickens bättre slut: det bygger enbart på ett enda osannolikt sammanträffande, och det mesta på vägen dit känns rimligt – möjligen undantaget den monstruöse Quilp, som tyranniserar alla i sin omgivning och endast tycks uppskatta misär och ondska, och den unge, lättledde och late Richard Swiveller, vars moraliska förmåga undergår en tämligen snabb utveckling. Jämfört med en del annat han åstadkommit är det ganska prydligt.

Det är inte mycket till handling: Nell och hennes morfars vandring försvinner dessutom långa perioder ur fokus, till förmån för deras gamle tjänare Kit, som är den som får stå för handlingens klimax när Quilp försöker ge sig på även honom: när han väl klarat sig ur knipan är boken i stort sett över. Det hela känns ganska lösligt, utan någon grundläggande plan. Det som håller intresset uppe är karaktärerna: Kit och Quilp, de båda brännvinsadvokaterna Brass, en vaxkabinettsägare som dominerar ett av de mer intressanta partierna. Nell är tråkigt änglalik, morfar imbecillt fäst vid henne och för dum för att man skall kunna tycka om honom. Kit är en något för präktig ung man, men i alla fall ganska rolig när han missar sådant läsaren och de kring honom ser tydligt.

Man behöver inte vara feminist för att se hur vansinnig könsrollerna är här, speciellt för de borgerliga kvinnorna. Lilla Nell anses vara en så känslig liten docka i inledningen att hon inte verkar kunna lämnas ensam hemma utan att män i hennes närhet oroar sig, trots att hon är tretton år gammal. Fru Quilp terroriseras av sin överlägsne make. De enda kvinnorna med någon egen förmåga och frihet är fröken Brass, och hon framställs som manligare och därmed fulare och hemskare än sin bror, och fru Jarley med sitt vaxkabinett, och även hon är lätt grotest.

Lilla Nells historia är högst förglömlig, liksom mycket av början av boken (förutom när Quilp är i farten). Men när Dick Swiveler och Kit börjar få mer utrymme så blir det hela faktiskt till slut rätt spännande. Men det här är absolut inte den Dickens man bör börja med idag.

Read Full Post »

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.

Read Full Post »

Oliver Twist är förvisso den första moderna romanen från Dickens penna (Pickwick är snarare en pikaresk, en genre som sedan dess inte fått mycket nytt blod), och även om jag skulle vilja säga att den otroliga handlingen inte lever upp till senare alster vore det fel: de är precis lika fulla av sammanträffanden och melodrama. Nej, det som inte når full standard är personerna: Oliver själv är mest ett käril av from godhet, och hans verkliga vänner är inte stort bättre de; endast herr Grimwig har något av den rätta excentriciteten, medan doktor Losberne har något av en karaktär, men de är båda mindre viktiga för handlingen. Inte heller skurkarna når riktigt god standard, inte minst eftersom de är tre stycken, vilket blir en för mycket: Fagin är den figur i hela verket som har mest kontrast, Sykes är minnesvärd för hans slut, medan Monks i stort sett är förglömlig trots att han visar sig ha sina fingrar med i mycket som sker och skett.

Likväl var Fagin en besvikelse: man ser att han är menad att vara en diabolisk figur, lockande likväl som frånstötande, men han vill sig inte riktigt. Likaså är hans främste lärling, The Artful Dodger mest ett fantastiskt namn (på svenska betydligt blekare: »Filuren«), men hans charm verkar mest bestå i att han fuskar i kort och uppträder övermodigt inför rätten: en klar besvikelse.

Finns det då något att ta med sig: jo, det inledande gisslandet av de nya fattiglagarna, där fattiga sattes i arbetshus för så små pengar som möjligt, liksom den imposante kyrkvärden Bumble, är bra: där kan den förskrämde Oliver komma till sin rätt. Fagin har i alla fall viss trollkraft, och den godhjärtade slinkan Nancy är en tidig prototyp för kvinnan som stannar i destruktiva förhållanden. Hennes död, och den stämning som därefter (orimligt nog) plötsligt piskas upp, är blodiga och skräckfyllda på ett oväntat men kompetent sätt. Men annars är det rätt tomt för den som inte tycker att Dickens kan läsas för handlingens och moraliteternas skull.

Read Full Post »

Huvudpersonen i Dickens Great Expectations, den unge smedslärlingen Pip som oförhappandes får veta att han kan vänta sig få ett stort arv och därför skall omskolas till gentleman, är precis den typ av otacksamma, inbilska huvudperson jag brukar ha svårt för. Pip tvekar inte att skudda av det stoft (eller snarare den lera och det sot) som häftade vid honom i sin ungdom, inklusive sin svåger Joe som tillsammans med systern uppfostrat honom, eller barndomsvännen Biddy som hjälpt till att ta hand systern efter att hon reducerats till en skugga av sitt forna jag. Blott ett behåller han: drömmen om Estella, den halvgalna miss Havishams vackra, hjärtlösa myndling.

Miss Havisham är annars bokens mest minnesvärda karaktär: lämnad på sin bröllopsdag så har hon fått tiden i sitt hem att stanna: hon har samma kläder på sig, alla ur står still, och i ett angränsande rum täcks resterna av bröllopsmiddagen av ett allt tjockare lager damm (vilket troligen är av godo efter att skadedjuren tagit bröllopsgästernas plats). Nu lever hon främst för att göra Estella till en perfekt hjärtekrossare.

Samtidigt som Pip försöker frigöra sig från sitt förflutna tycks han ständigt dras till brottslingar: förutom de rymlingar från närliggande fängelseskepp som boken inleds med så hamnar han via advokaten Jaggers ofta i liknande sällskap för korta stunder, som en påminnelse om den skuld han borde känna, och faktiskt stundom känner kortvarigt, för barndomshemmet.

Sedan kommer naturligtvis vändningarna, och i sann Dickensanda tycks alla figurer ha oberoende kopplingar till minst tre andra, och även om man ser vissa av dem innan Dickens avslöjar dem så undrar man hur han vågar?

Nåja, extrapoäng i alla fall för att den enda förunderligt vackra kvinnan inte har motsvarande vackra hjärta, och att slutet inte är alltigenom glättigt och uppsluppet − snarare förvånande melankoliskt. Och för en underlig scen som hämtad ur en Bondfilm, med vår hjälte i riktig knipa.

Read Full Post »

Med början 1843 och fyra år framåt skrev Dickens en kortroman att komma ut i juletid. Dessa kommer ibland ut i samling under olika namn; min heter The Christmas books. Mest känd av dessa är naturligtvis »En julsaga«, med girigbuken Scrooge som av tre spöken lär sig komma ihåg sina mänskligare sidor. Den är den helt klart mest uthärdliga av historierna, vilket kan tänkas bero på två saker: endera att processen för att upphöja verk till klassiker i stort fungerar, så att det som är värdigt att minnas blir ihågkommit och sekunda varor glöms, eller att vissa klassiker blir så upphöjda att man ej längre bryr sig om dess brister.

För Dickens största brist finns här, snarast i högre grad än i andra av hans verk: sentimentalitet och sockersötma. Hade jultemat varit mer uttalat hade det blivit vedervärdigt. Eller kanske inte, för det är historien där julen tar minst plast som är allra äckligast i sitt vidriga uppoffrande och sin allmänna idiotsnällhet: »The battle for life«, där en syster rymmer hemifrån och låtsas vara död bara för att hennes syster skall få gifta sig med den unge man som egentligen är förlovad med rymlingen, och sedan blir borta i sex år bara för säkerhets skull.

Även de andra historierna är sockerkanderade intill det outhärdliga (Scrooges allmänna misantropi kunde till exempel gärna få sitta i lite hårdare), poängerna är övertydliga, med något grumlig logik bakom, men i alla fall inte otrevliga. Bäst är, förutom Scrooge, parodin på den sortens samhällets pelare som säger mer om hur de är de svagas beskyddare än de faktiskt hjälper svaga man hittar i »The chimes«. Mest läsvärd som historia är nog dock »The haunted man«, med en man som av en ande får sitt minne av sorger och förluster utraderat, och dessutom förmågan att göra detta hos andra; en typ av historia man känner igen och vet ungefär hur den slutar, men en som ändå är någorlunda väl omhändertagen (undantaget lite kristen retorik på slutet).

»En julsaga« är som sagt den enda historia som är mer allmänt bekant. Det är allt sammantaget en rättvis tingens ordning.

Read Full Post »

Med tanke på titeln borde det vara uppenbart var en analys av Dickens Our mutual friend skall ta sin början: med denne gemensamme vän, tydligen en ung sekreterare vid namn John Rokesmith som anmäler sig för tjänstgöring hos den godhjärtade men lite naive herr Boffin, som nyligen ärvt en stor summa pengar av sin arbetsgivare, som tjänat ihop dessa på avfall. Dessa skulle ha kunnat gå till dennes sedan länge försmådde son, men denne drunknade innan han uppfylla kravet för att få pengarna: att gifta sig med Bella Wilfer, så då gick de till herr Boffin istället.

Dock är John Rokesmiths del i historien till en början rätt perifer: förutom ovannämnda personer, och en del bifigurer som den åpne försäljaren av ballader herr Weggs och den majestätiska fru Wilfer, så ges också en parallellhistoria om familjen Hexam, där fadern livnär dem på att fiska upp kroppar ur Themsen, med hjälp av dottern Lizzie, medan sonen Charlie i smyg skickats till en skola. Även här tillkommer en hop bipersoner, som bidrar till att hjälpligt hålla ihop de två sfärerna, viktigast advokatparet Lightwood och Wrayburn.

Efter ett tag börjar oroande tecken dyka upp: Mr. Boffin tycks bli allt girigare och oginare, äventyrarna Lammles försöker tydligen få Bella bortgift med en herr Fledgeby för att få någon ersättning därigenom. Samme Fledgeby börjar diskret köpa på sig gamla skulder för att komma åt så många han kan, Wegg tycks ha hittat ett nyare testamente som skulle beröva herr Boffin alla pengar, och Charlie Hexams lärare Bradley Headstone tycks vara uppfylld av svartsjukt hat mot Lizzies beundrare Wrayburn.

Naturligtvis ordnar sig det mesta på slutet, efter normalt Dickensmelodrama och allmän översötma. Unga tun får varandra, goda personer får sin framtid tryggad, mindre goda får de pryglingar (eller värre) de förtjänar, och allmän ordning återställs. Prydligt, läsvärt, men lite åldrat.

Read Full Post »

I förordet till Nicholas Nickleby påpekar Mark Ford att boken markerar Dickens övergång från att ha skrivit pikaresker till moderna  romaner. Detta är garanterat sant såtillvida att han gör en sådan övergång i själva boken: första halvan utgörs av diverse episoder som egentligen bara hänger samman tack vare titelpersonen samt hans syster Kate, vilka måste söka ett uppehälle efter att deras far spekulerat bort sina pengar och sedan dött, och i andra halvan, sedan de funnit trygghet i och med att Nicholas fått en fast anställning,  knyts sedan några av de personer som det tidigare mött samman medan en del andras skuffas undan och får de slut Dickens tycker de förtjänar.

Drivande bakom mycket av handlingen ligger dock farbror Ralph Nickleby, en gnidare av typiskt Dickenssnitt, som av berättelsens krav fattar hat till sin brorson och försöker jävlas så mycket han kan med honom, först genom att under sken av vänlighet skaffa honom anställning vid en skola i Yorkshire, som tar emot pojkar för 20 pund om året och sedan bara knappt ger de vad som behövs för att överleva, men senare mer direkt genom diverse intriger som till slut alla slår tillbaka på honom själv. Innan dess har dock Nicholas bland annat, i ett av bokens bättre partier, dragit sig fram som pjäsförfattare och skådespelare, under den fantastiska familjen Crummles, som spelar teater även när de inte står på scen.

Om dock denna början – där man även får möta bland andra den otrolige Mantalini, som kan konsten att med ord förföra sin hustru tills hon glömmer alla hans indiskretioner, och läsa ett stycke satir över spekulationsbolag som lika gärna kunde återfinnas hos den unge Strindberg – är mycket roande, så är slutet lite värre: visserligen är det långt mer strukturerat, men det är melodramens struktur. Visst får man ställa in sig på att utseende speglar insida när man läser gamla böcker, men det tar inte lång tid efter det familjen Nickleby på nytt stadgat sig innan resterande sidor mest blir en transportsträcka: man vet på förhand vem som kommer straffas, vilka förtjusande ungdomar som får varandra, och vem som kommer gå ur historien på andra sätt. Då är det tur för Dickens att han har sådant handlag med konstiga bifigurer och språk, för annars hade det nog varit outhärdligt.

Read Full Post »

Older Posts »