Torsdagskvällen tillbringades på operan, med Chess på svenska spelandes på scen (varför man inte bara kallat den Schack är svårt att förstå). Och visst kan Björn och Benny skriva musik: det är svårt att inte dras med när en skicklig sångare sjunger »I mitt hjärtas land« (mer känd på engelska som »Anthem«), men i övrigt fanns det en del att önska: handlingen tycks överkomprimerad, kostymeringen mest konstig (varför klär sig sovjetiska soldater i svart och grön neon?), och vissa av låtarna är mest irriterande – »Jag vill se schack« ger intryck av att vara ett destillat av det värsta av åttiotalet.
Att handlingen är konstig är väl knappast förvånande när den skrivits om två gånger men låtar behållts (fast hur man med berått mod kan ta bort den allra mest kända övergår mitt förstånd), och skådespelarna gör sitt bästa – men det får väl skriva på genrens konto att kärlek så stor att all lycka beror på den kan uppstå på minuter. Scenografin är i vilket fall bra, med det mesta gjort i papp och överdrivet teateraktigt. Sångarna är likaså duktiga, i alla fall de som får sjunga själva – när ensemblen kommer med blir det genast svårt att urskilja orden – på det hela taget är det ensamnumren, när övergivenheten skall skildras, som klarar sig bäst.
