När Dag Hammarskjölds flygplan 1961 störtat över Kongo, hittades i hans bostad ett manuskript med titeln Vägmärken, en samling kortare texter rörande Gud, livet och döden som han började nedteckna 1925 och sedan fyllt på under resten av livet. Dessa texter gavs ut i den form som Hammarskjöld själv givit dem.
Eftersom jag inte normalt läser andlig litteratur, är det inte ett lätt göra att bedöma och försöka se var dessa vägmärken kan leda – jag är helt enkelt inte lagd för den typen av grubblerier. Hammarskjöld tyckts dock ha drivit av en ovanlig pliktkänsla: att se andra som mål, aldrig som medel, sig själv som medel, och att försöka bortse från denna världens tomma prakt.
Visst finns det mycket som inte är uttryckligen kristet, men fundamentet är det: många av märkena handlar om Gud och förhållandet till denne, om själens räddning, och hur obetydligt allt det vi kan yvas över i detta liv är. För den icke-religiöse kan väl detta bli lite väl asketiskt, men det är i alla fall tack och lov inte alltför högljutt kristet.
Skall jag rekommendera Vägmärken? Den som känner ett behov av religion kan säkerligen finna mycket nyttigt i den, och den som är intresserad av människan Hammarskjöld skall absolut läsa den. Men andra? Mer tveksamt. Det är fint skrivet, en del är tänkvärt, men ytterst är det nog ett verk främst för de som anser tron vara alltings fundament.
