När en man som Erasmus av Rotterdam (bättre kanske Desiderius Erasmus; i Rotterdam bodde han bara några få år) skriver en bok som heter Dårskapens lov förstår man direkt att här är något lurt. Hela verket är ett lovtal hållet av Dårskapen till sig själv, i syfte att visa på hur viktig den är: utan dårskapen ingen krigisk ära, inga oärliga handelsmän, ingen egennytta, ingen glädje, ingen lycka.
Dårskapen är det som för världen framåt, så kallat visa är ena förskrumpna stackare ingen vill ha att göra med, medan de stora dårarna roar sin omgivning.
Naturligtvis är det satir, men den riktar sig åt alla möjliga håll: mot just de torra lärde, men också mot de överdrivet världsliga som bara njuter av dagen. Mot de krigiske, mot de fege. Mot pedanter, övertro, korruption och kyrkans förfall. Torts att Erasmus livet ut förblev katolicismen trogen var boken ändå en del av den gryende reformationen.
Michael Nordberg tycks ha gjort ett gott arbete med översättningen, och hans fotnoter är ofta roende, om än njuggt tilltagna: något fler personer fått presenteras och allusioner förklaras. Utgåvan är illustrerad med träsnitt av Hans Holbein d.y. vilka håller högst varierande kvalitet: överlag är de dock tämligen menlösa.
Läsbart, intressant, men jag har läst roligare saker.
