Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).
Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.
I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.
Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.
