Redan de gamla romarna skrev böcker om retorik; flera har också bevarats till nutiden, däribland Quintillianus’, som på svenska fått titeln Den fulländade talaren, enär den egentligen är en redogörelse för en talares uppfostran och fortsatta träning i konsten snarare än den typ av manual man kanske väntar sig.
Det är också dessa stycken som gör den särskilt läsvärd: att läsa om metaforer och stilarter och uttal kräver snarast specialintresse för latinska språket, och är således inget för den som inte är klassicist. Att se Quintillianus ta avstånd från aga, eller vilka böcker han rekommenderar som god läsning för en talare, eller hans redogörelse för sitt tragiska livsöde (han överlevde såväl sin unga hustru som sina två pojkar) ger däremot perspektiv.
Men visst finns det mer tekniskt stoff som också är av intresse: att man bör hålla sig till det vedertagna språket och varken hålla på med för mycket nya ord eller arkaismer skulle även moderna språkvårdare gå med på, hur man skall bruka skratt eller om den oskolade talaren månne är bättre är också läsbart.
Den svenska översättningen är dock kraftigt förkortad, så möjligen är han i sin helhet torr och tråkig, men detta var överlag trevligt.
