OK, det mesta av innehållet i Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 har setts förut: såväl efter-katastrofen-scenariot med en hukande mänsklighet i en värld fylld av strålningsfara och märkliga nya livsformer som berättelsen om den unge mannen som måste ge sig ut på ett uppdrag för att frälsa sitt hem. Att placera det hela i Moskvametron är dock en god idé (även om man som utlänning får svårt att hålla koll på de ryska namnen), och att fylla denna metro med diverse redan existerande grupperingar är fantastiskt.
Varje metrostation är sitt eget lilla rike, styrt på diverse olika sätt: en del är bara fyllda av människor som vill leva i lugn och ro, andra styrs av kommunister, eller ett handelsförbund, eller nazister, eller en konfederation av forskare och militärer. Det finns Jehovas vittnen, satanister, galningar och heliga män: ingen nöjer sig med att försöka överleva, utan alla vill i någon mån att världen där nere skall styras efter någon princip de hyllade redan när världen fortfarande var ett gott ställe att leva på. Ofta leder detta till välbehövlig humor, som beskrivningarna av de olika kommunistgrupperingarna och hur den stora röda konfederationen anklagas av smågrupperingar för att ha övergett idén om revolutionen på alla linjer.
Den hjälte som har att navigera bland tunnlarna och deras mänskliga, omänskliga och halvmänskliga innevånare är den unge Artiom, född på tiden när människan fortfarande kunde njuta av solen, men som inte minns mycket av den tiden: han måste ge sig ut för att hitta ett sätt att stoppa de märkliga svarta monster som anfaller hans station och sprider skräck. På sin väg träffar han på allt möjligt och omöjligt, och måste växa och jada jada – helt enkelt den vanliga uppdragsstoryn. Som sagt, det originella ligger i metrovärlden, och även om denna är i stort sett välgenomförd, räcker den inte riktigt på egen hand till att göra en helgjuten berättelse. Metro 2033 är en bra bok, i synnerhet för de som gillar genren, men den är inte en fantastisk bok.
