Det är inte ofta en översatt bok begåvas med en titel som är bättre än orginalets, men så är fallet med Alan Bennetts Drottningen vänder blad (The uncommon reader): istället för en ordvits på en Virginia Woolf-essä får man en titel med två läsarter: dels då titelns drottning (Elizabeth II, även om detta aldrig sägs explicit) bokstavligen vänder blad –många blad, i många böcker –, dels bildligen, då hon genom just läsandet börjar på något nytt.
Boken börjar genom att drottningens hundar springer in i en bokbuss. Som den artiga person hon är lånar drottningen en bok, och tvingar sig igenom den – den visade sig vara av det sömninducerande slaget. När hon sedan lämnar tillbaka den känner hon sig tvingad att låna en till. Den här gången har hon större tur, och nästa vecka är det inte av artighet hon lånar böcker.
Snart sprider sig en lätt oro i hovet: drottningen börjar tycka att varje stund hon inte läser är en förlust, och hon börjar utföra sina uppdrag alltmer på automatik; ja, hon har till och med en bok med sig när hon vinkar till folket. Hovet gör vad de kan för att stoppa hennes läsning, men hur tillrättavisar man en monark? Samtidigt blir drottningen allt rastlösare: det är mycket som skall tas igen, och ingen i omgivningen visar någon förståelse. Ingen förutom den unge Norman som hon träffade på bokbussen, och som trots att han egentligen enbart har läst litteratur skriven av bögar får bli hennes guide och läskamrat, även om även han ses på med ogillande av omgivningen.
Drottningen vänder blad är en kort, förtjusande liten roman, som förutom att visa på böckernas makt hinner driva med kulturellt obevandrade politiker, ge en bild av vad som händer om man i ålderdomen upptäcker att man förspillt sitt liv, hur ett intresse kan ta upp hela ens vardag, samt naturligtvis visar på hur absurt det egentligen är med en ämbete där uppgiften är oändligt viktigare än personen som uppbär det.
