Jag vill minnas att vi i gymnasiet någon gång fick till uppgift att läsa och skriva essä på Pär Lagerkvists Dvärgen – ett av dessa favoritobjekt för svensklärare , då den är kort och begriplig men samtidigt bär på uppenbara djup – och därvid producerade något svammel om dvärgen som hans furstes onda sida, nyttjad vid behov, men till slut bara ett av flera verktyg. Utöver detta är det enda jag kan minnas en stark irritation över hymlandet med den förekommande konstnären, som uppenbart föreställer Leonardo da Vinci men istället getts namnet Bernardo.
Båda dessa punkter känner jag än idag har giltighet: likheten med Leonardo är så uppenbar att namnbytet är som att klä sig i fiskenät och tro sig vara skyld, och liknande lekar förekommer inte annars. Dvärgen som symbol för härskarens onda sida är fortfarande en fruktbar läsart, men kanske inte den enda. Det finns också en hel del annat att fundera över: berättelsen är värd mer än att låta sig reduceras till ett symboliskt schema. Det finns till exempel den lidelsefulla furstinnan och hennes förbindelse med lord Riccardo, som dvärgen ser som en odugling men där läsaren lämnas undrande, eller Dvärgens starka motvilja mot allt kroppsligt: blod och inälvor, könsumgänge och ätande, allt äcklar denne. Samtidigt ogillar denne onde lille person även allt vad högre känslor heter: allt det som räknas är de uppenbara försöken till makt, antingen via våld eller svek, och gärna båda samtidigt.
Det vore lätt att kalla Dvärgen för machiavellisk, men då har man inte förstått någondera särskilt väl: Machiavellis betoning på att förefalla dygdig låter sig knappast sammanjämkas med Dvärgens ständiga pockande på våld och svek, och när väl fursten tar till sveket gör han det så oskickligt att man förvånar sig över att han kan ha trott att det skall ha haft chans att lyckas. Ondska för ondskans egen skull är inget sätt att behålla eller utvidga sin makt, och florentinaren skulle troligen skakat på huvudet över den klumpighet som gör att en av höjdpunkterna blir direkt kontraproduktiv, även om fursten på andra sätt framstår som en rätt lyckad elev.
Nåväl, Dvärgen är likväl en mycket läsvärd berättelse om ondska, svek och död i renässansens Italien.
