Jag har på god auktoritet att E.C. Bentleys Trent’s Last Case är att betrakta som »den yppersta av detektivromaner«, med en detektiv som är en av en handfull värdiga efterföljare till Sherlock Holmes. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta dessa utsagor: Philip Trent lyckas säkerligen med att sprida ljus över stora delar av de märkligheter som fanns kring mordet på den otrevlige finansmannen Sigsbee Manderson (romanen skulle tämligen lätt kunna transponeras till modern tid), och det är ett fall som i sin helhet troligen skulle ge även mer kända detektiver problem.
Manderson hittas alltså mördad utanför sitt hus, men massor av detaljer är fel. Hans klädsel är en märklig blandning av omsorgsfullhet och brådska: håret är oklanderligt, men han har inte lösgommen i; han är fullt påklädd, men i gårdagens klädsel; klockan är i fel ficka. Hans armar visar tecken på att han innan han sköts i huvudet varit i bråk med någon. Trots att han är skjuten har ingen hört något.
Närmast misstänkta: Mandersons hustru, som han betett sig påfallande kyligt mot senaste tiden, samt hans två sekreterare, varav en tillbringat natten i en bil på väg mot Southampton och den andre föreslår att mordet begåtts av någon av de arbetare som Manderson slog sönder ekonomin för ett par år tidigare.
Plats så på scen för Philip Trent, målare, frilansande brottsreporter och detektiv, känd för sin förmåga att bena upp just den här typen av knepiga fall. Som sagt lyckas han tämligen väl, trots sin motvilja mot den lösning han till slut övertygar sig själv om. Några kvarvarande detaljer gör dock att mysteriet hamnar i ett helt nytt ljus på ett helt briljant sätt. Jag har läst knepiga deckare förut, men detta går nog utanpå dem alla.
