Det är inget vidare gott liv som bjuds de fyra kontoristerna som utgör Norrtullsligan, i Elin Wägners roman med samma namn: kvinnors lön är inte bara lägre, den är skamligt mycket lägre, och människovärde är något de får finna själva, ty samhället tillerkänner dem inte mycket sådant. Men genom att leva på bröd och pilsner kan man hanka sig fram, kanske till och med försörja sin lille bror, eller någon gång unna sig något. Står ut gör man väl främst tack vare att man i alla fall inte är ensam: bor man fyra tillsammans är det alltid någon som har lite extra pengar eller gott humör till de andra. Till slut tar orken dock ändå slut, och avgång ges egentligen bara på tre sätt: giftermål, utflytt från staden eller döden.
Att höja sina röster hjälper heller knappast: det är arbetsgivarnas marknad, och de vet det. Låga löner och närmanden, skrämseltaktik och patronisering. Undra på att man tröttnar.
Förordet av Annika Lantz påpekar hur lite det är som hänt, i alla fall vad gäller de grundläggande problemen. Samtidigt: skillnaderna är också stora. Lönerna är inte lika än, men ingen kan längre stå och försvara det rakt av. Kvinnliga arbetare ses inte längre som en samhällsfara. Det finns arbetsgivare beredda att utnyttja anställda, men det är något som måste skönmålas om det skall ses som acceptabelt. Elin Wägner skulle knappast vara nöjd idag, men hon skulle nog glädjas åt att saker bättrats.
