Det stod redan från början klart att jag inte skulle kunna skriva en normal recension av Élisabeth Filhols Reaktorn, av samma anledning som den till varför jag läste den överhuvudtaget: den handlar helt enkelt om det område jag nu en gång börjat arbeta inom, om än ett annat delområde.
Huvudpersonen arbetar med revision av kärnreaktorer – den tid när de stängs av för bränslebyte och underhåll (bör ta ungefär en månad, men bör och gör är olika saker) –, mer specifikt med arbete på kontaminerat område, i ånggeneratorerna: ett par minuter per dag, måste hålla dosen nere så att inte årsmaximum uppnås, för då kan han inte fortsätta med sitt arbete utan måste hitta annan utkomst. Så en dag plockar han upp ett föremål han hittar inne i en pnggenerator, och så är årskvoten fylld.
Det är egentligen inte mycket till handling, mer en lägesbeskrivning: av vinstmaximerande bolag som tvingar kostnader neråt, hyr in tillfällig arbetskraft och snyltar på marginalerna, och hur det är att ständigt leva under hotet om arbetsmoratorium. Detta parat med stycken som förklarar Tjernobyl och det hot som reaktorerna tycks utgöra. Den lilla handling som finns mynnar dessutom ut i intet: vissa saker som nämns i inledningen återkommer inte, och var huvudpersonen är på väg att hamna får man inte se.
Det mesta av det tekniska är fullt korrekt, så vitt jag kan avgöra (styckena om maximal dos per år stämmer inte riktigt med vad jag är van vid, men det kan helt enkelt vara skillnaden mellan Sverige och Frankrike); det finns inga enkla misstag, och termer används korrekt (fast man talar oftare om »strålskydd« än »strålningsskydd«). Men: en stor bit av pusslet utlämnas. Det är mycket väsen om dessa tillåtna 20 millisievert per år, men lite faktisk förklaring; ja, man får nästan känslan av att den som tar mer snart skulle dö i strålssjuka. Ett sådant intryck är falskt: så låga doser påverkar möjligen risken för cancer, men hur är svårt att avgöra då effekten är mycket liten. Det sägs visserligen inte rent ut annat än att risken består av arbetslöshet, men det sägs heller inget om det motsatta, vilket gör att boken tämligen farlig: inget är direkt fel, men intrycket blir det ändå. Synd, för energibolagens personalpolitik vore i sig värd de varningar som reses.
Som berättelse är det välhanterat, som propaganda skickligt, men som skildring av verkligheten opålitligt. Läs för all del, men lita inte på alla intryck boken lämnar.
