Elizabeth Gaskells Cranford nämns ofta som något för den som läst Jane Austen och vill ha något åt samma håll, men helst vill hålla sitt livstycke intakt. Och visst, det är på sitt sätt rimligt: livet i den lilla sömninga staden är ungefär vad som skulle väntat de flesta av Austens hjältinnor om de misslyckades med att fånga en karl. Ty i Cranford regerar kvinnor, fattiga men av den vagt aristokratiska sort som egentligen varken kan, vill eller får arbeta (i alla fall om de inte skall deklasseras). Män finns det ytterligt få: en kyrkoherde med kvinnoskräck, en doktor, som dock inte ses som av helt god klass, och en kapten Brown, som inte riktigt följer med i det sociala spelet.
Annars bara kvinnor. Förutom då tjänare, bönder och butiksägare, liksom advokater och affärsmän i staden som alla på något sätt ser till att damernas bornerade liv fortsätter vara möjligt i alla fall ett litet tag till. Mycket lite händer dock: damerna skrämmer upp varandra med spökhistorier, någon stickar en tröja till sin ko, eller vad det nu må vara. Det är dessutom episodiskt skildrat, eftersom det från början var en enda novell som senare fick uppföljare och till slut en slags längre historia. Ändå fungerar det väl som berättelse.
Till bokens komiska sidor hör den schangtila snobbigheten: kvinnorna är mycket måna om att upprätthålla skenet, och följer en uppförandekod som i resten av landet sedan länge försvunnit (vilket illustreras när en av damerna råkar i konflikt med kapten Borwn, som föredrar Dickens böcker framför dr Johnsons). Samtidigt finns en stark sammanhållning: när en av bokens damer råkar på verkligt obestånd, så går de övriga tillsammans för att tyst stödja henne på ett sätt som inte sårar hennes stolthet.
Precis som hos Austen finns alltså en blandning av sött och beskt, även om det beska här inte är riktigt lika elegant och aningen svårare att uppfatta. Något förtjänar Cranfords damer att skrattas åt, men äras mer ändå.
