Att läsa populärvetenskap inom sitt eget område är inte lätt; man vet ju redan på förhand att man kommer bli besviken på alla i ens egna ögon onödiga förenklingar och fördumningar, samtidigt som man ser när författaren rör upp damm för att slippa förklara något knepigt. Så också med David Bodanis E=mc², vilket alltså är ett försök till historik över denna fysikens mest kända ekvation (vilket den möjligen blivit inte så mycket på grund av sin egen kraft som att den är befriande kort och fri från krångliga tecken).
Det är ett försök med blandad utgång: visst får man ha överseende när författaren döljer sig bakom bläckmoln för att slippa förklara varför det att ljusets hastighet i vakuum är konstant i alla referensramar innebär att man aldrig kan accelerera sig upp till den hastigheten, eller att det inte är det lättaste att förklara vad energi egentligen är för något, eller vad begreppet »massa« egentligen betyder – men måste han få det till att låta som om elektricitet och magnetism är former av energi (och inte fenomen), att atomen »innehåller elektricitet«, eller att tung massa är detsamma som tyngd? En del kanske kan skyllas på översättaren, som bevisligen ibland slumrat – Bodanis ger vid ett tillfälle en minnesregel för att hålla isär U-235 och U-238 (de två naturligt förekommande uran-istoperna; den förra är den man kan utvinna energi direkt ur via fission), som går ut på att hantera specifika massor av de två ämnena. Dessa massor var på 35 och 38 pund. Gissa vad översättaren gjorde?
Detta är dock de främsta synder som begås – nå, faktorn ½ glöms vid redogörelsen för kinetisk energi, och i kapitlet om solen låter det ett tag som om den förvandlar väte till energi, bara – och tacksamt nog ligger fokus minst lika mycket på vetenskapshistoria. Man får bekanta sig med självklara storheter som Einstein, Meitner och Oppenheimer, men även figurer som du Châtelet, Faraday, Maxwell, Chandrasekar och Heisenberg. Man får läsa om striden mellan rörelsemängd och rörelseenergi (även om utgången av den inte blev vad författaren tycks tro), se hur ljushastigeten först mättes, hur fältbegreppet uppstod, vad Einstein gjorde när han inte var på patentverket, hur atomens inre karterades, hur fissionen upptäcktes, hur norska motståndsmän sprängde fabriken för tungt vatten i Vemork, hur atombomben skapades, och hur stjärnornas inre liv förstods. Kortfattat, en smula hoppigt, ibland med förvirrande noter om hur idéer tar form, inte vansinnigt välskrivet, men för det mesta ändå intressant.
E=mc² är inte den ideala populärvetenskapliga framställningen; de förenklingar som görs må vara välmotiverade men framstår till slut som förfelade då de blir missvisande i onödan. Den historiska framställningen fungerar då bättre. Den som inte intresserar sig speciellt för fysiken, men vill läsa om tillämpningarna lär kunna bli nöjd.
