Doktor Stockman har lyckats skapa sig ett bra liv: ett tag var det knapert, men tack vare den nya badanläggningen så blomstrar småstadens ekonomi. Bror Peter, borgmästaren, är en förfärlig bracka, men vad gör det när det även finns mer frisinnade personer, som journalisterna på Folkbladet, att umgås med.
Men så en dag kommer ett provsvar: vattnet i badet är otjänligt, fyllt med bakterier från de garverier som ligger kring täkten. Och så börjar utvecklingen mot att Stockman blir det titeln på Ibsens drama skvallrar om: En folkfiende. För låt gå att hälsorisker skall åtgärdas, men det får inte kosta något, och samhället måste fungera. När folk får höra kostnaderna stegrar de, och folk som tidigare velat stödja doktorn vänder honom ryggen.
Inte bara är det enkelt att dra paralleller till frågan om hur coronavirus bäst skall bekämpas, det görs dessutom försök att ta ifrån doktorn alla plattformar han kan tänkas få för att framföra sin åsikt. Som svar drivs han in i allt mer radikala åsikter. Och dessutom debatt om det är experter eller massan som är mest lämpad att styra. Det verkar vara en pjäs nästan skriven för idag. Fast om doktorn är menad som en inte helt fläckfri men ändå hjältefigur, så gör vissa av hans nietzscheanska utfall idag nästan ännu sämre intryck än vad de gjorde när pjäsen skrevs. Den brottas med frågor som ännu är aktuella, och svaren den ger är knappast mer lättsmälta nu.
