Fjodor Dostojevskijs En underjordisk dagbok (även känd som Anteckningar från ett källarhål) är för mig extremt svårläst: inte för att jag inte kan med den cynism och allmänna ruttenhet som utmärker berättaren, utan för att dess andra halva är en studie i förnedring precist kalkylerad för att få min mage att vända sig.
Första delen, som är en allmän diatrib mot människosläktet, i synnerhet världsförbättrare och deras utopiska, genomförnuftiga system, är bra nog: jag kanske inte riktigt begriper varför jag skall bry mig om denna deformerade berättare och hans utfall, men oavsett om jag undrar vad han är för en typ eller nickar åt avfärdandet av alla försök att reducera människan till rent förnuft så är det i alla fall läsbart.
Så kommer då den andra delen, där berättaren skildrar den tid då han fortfarande rörde sig bland andra människor innan ett litet arv gjorde det möjligt att dra sig undan världen. Den börjar inte helt omöjligt, med försök att vinna lite, bara ett uns, ett gram, värdighet: att bara kunna gå och lätt stöta emot den officer som en gång omedvetet skymfat berättaren genom att inte betrakta honom närmare. Överspänt, visst, men inte den fruktansvärda orgie i pinsamhet som följer när han bjuder in sig själv till en avskedsfest för en skolkamrat han inte ens hälsat på under flera år. Det är direkt fysiskt plågsamt att läsa, och den påföljande historien med en hora han ömsom attraherar, ömsom stöter bort är inte mycket bättre den.
I gymnasiet berättade en skolkamrat att detta var hans favoritbok. Jag vet att han har smak, och jag vet att min egen överkänslighet för pinsamheter är en stor del av anledningen, men det är för mig alldeles omöjligt att säga något liknande.
