I Epicene har Ben Jonsson valt att skriva en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.
För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.
Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.
