Jag känner mig en aning tveksam till att säga att jag läst Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues: den var helt enkelt betydligt svårare än min tyska riktigt kunde hantera, så jag kan rakt inte påstå att jag uppfattat allt. Så mycket kan jag dock säga, att den väl kan mäta sig med de andra stora romaner som alstrats ur det tjugonde århundradets blodsbesudlade, sönderskjutna mylla: lika fokuserad och genomskådande som Okänd soldat och lika konstnärligt kraftfull som Farväl till vapnen.
Berättarjaget – som liksom i Farväl till vapnen är baserat på författarens egna upplevelser – är en ung student som av sin lärare retorik om faderland och hjältedåd övertalats att tillsammans med hela klassen ta värvning. De har dock raskt insett hur ihålig denna retorik är: efter en utbildning under en ovanligt sadistisk korpral kommer de till Flanderns skyttegravar där deras antal reduceras. De förråas snabbt – i alla fall lär de sig att förtränga minnena från slagfältet – och trots att kamratskapen är god och att de stundom kan förgylla tillvaron blir det hela allt värre, och vid bokens slut är det inte många som överlevt det tyska sammanbrottet.
Förutom frontens förfärliga förhållanden skildras också civilbefolkningens umbäranden när berättaren åker hem på permission. Stunderna med den cancersjuka modern hör till bokens vackraste passager, men man får även se hur tron på den snara segern fortfarande behärskar vissa som befinner sig i hemmets trygghet, liksom hur läraren som övertalade klassen att ta värvning nu själv tvingats in i det militära och plågas av en av sina forna elever, vilket upplevs som fullt rrättvist. Detta föranleder också en av många passager där berättaren undrar över vad som skall ske med alla de unga män som inte känner något annat än krig när det väl är över: hur skall de kunna hitta en plats i samhället? hur skall de kunna hantera alla de minnen de varit tvungna att låta ligga obearbetade?
Bokens stora styrka, som påpekas i ett fint efterord, är klart dess enkelhet: liksom de båda andra krigsromanerna visas krigets förfärlighet upp genom följandet av enkla personer långt ner i hierarkierna, som trots att de inte har någon »överblick« – eller kanske just därför att de därmed inte har råd med några illusioner – ser igenom all propaganda, allt prat om nära förestående genombrott, alla försök att göra soldaternas krig till något annat än en – oftast misslyckad – kamp för överlevnad. Inte undra på att nazisterna anställde bokbål.
