Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Falstaff fakir’

Vid omläsning av Falstaff, Fakir – en utgåva från Svalan samlande det viktigaste som Axel Wallengren utgivit under denna pseudonym – står sig i princip de omdömen jag fällde för fyra år sedan: en del är rätt mossigt (i synnerhet bland de kortare uppsatser som avslutar volymen), medan annat fortfarande är fullt läsbart, inklusive de båda instruktionsböckerna för att nå professors respektive gentlemans grad och stånd, och prosa berättelserna.

Ett svårskött pastorat har främst problemet med ett alltför hastigt slut, men är i övrigt en trevlig skröna som lika gärna skulle kunna berättats av Piraten, och de resor i sällskap med favorittorparen Adrian (från Fakirens mönsterfarm Glädjefrid), Adrians moder, samt parasittorparen Kuku (som har mage att begära betalt när han arbetar utöver dagsverkena).

Den lilla texten Lyckans lexikon har en förtjänst, som lätt ses i följande citat:

Vad är en förlovning?

Det förmånliga förhållande, varigenom en ung kvinna mot rättigheten att offentligen kyssa en ung man för all framtid avsäger sig sin självbestämningsrätt.

Fakiren må i övrigt vara fylld av sin tids fördomar, men ovanstående väger upp en hel del sådant. I övrigt har dock åldern tagit ut sin rätt i lexikonet, liksom bland småtexterna: en del av dessa, som »Ny och nyttig lärobok i zoologi« har fortfarande en del nöje att bjuda på, men annat är rätt dammigt vid det här laget. Fakiren är tyvärr en klassiker där en del bör ansas bort för att det levande skall få en riktig chans.

Read Full Post »

Falstaff är förutom fakir även autodidaktiæ doktor. Med självklar överlägsenhet meddelar han därför världen sina kunskaper i de mest skilda ämnen – mot ringa ersättning, förstås, ty även om man har som princip att inte betala för sig kan man ibland bli så illa tvungen, och även om man är miljonär så kan man inte slösa hur som helst. Dessa ämnen sträcker sig från A som i ABC till Ö som i ölost. Meddelandet tar främst formen av uppslagsverk, men stundom även prövar han prosans form.

Naturligtvis är knappt ett ord i det samlingsverk jag läst allvarligt menat,och eftersom det är fråga om artonhundratalshumor från en före detta lundastudent, så är det ju en klar risk att det hela smakar en smula nattståndet. Mycket synes även bleknat, även om en del fortfarande kan glimma tämligen vackert, såsom konsten att gräva guld (»Du gräver på den plats, där guldet ligger dolt, varpå du på en skottkärra hemforslar till din hydda den uppgrävda rikedomen. Det enda svåra vid denna konst är att veta var guldet ligger«) eller satiren över drömtydning (»Jordgubbar, att äta – du kommer leva i Juni[sic]«). Styckena där den unga kvinnans rätta uppträdande beskrivs är faktiskt även de positivt överraskande, eftersom de faktiskt driver hårt med den lott som påfaller dessa.

Vad gäller de mer prosaartade styckena faller dessa på två oområden: dels en kort berättelse om en godsägare som inför asatron – läsbar, men inte omistlig – samt två sagor, där i alla fall den om Pomperipossa tycks ha blivit så läst att den gått från vänlig satir till äkta vara.

Boken bjuder väl inte på några direkta gapskratt, men ibland sitter man åtminstone och småskrockar, och inget är i alla fall direkt tråkigt – desto märkligare som det direkt bygger på det sena artonhundratalets värld, med dess allvarliga professorer, högtidstal och läroböcker.

Read Full Post »