Inbördeskrig är den värsta sortens krig, det att ställas mot tidigare vänner, grannar, ja, till och med familjemedlemmar tycks dra ut det värsta ur människan: i vanliga krig gör man okända människor till omänniskor, i inbördeskrig gör man sina grannar till det. Spanska inbördeskriget var inget undantag. Ernst Hemingway upplevde det som journalist, och skrev sedan For Whom the Bell Tolls, som förvisso inte är självbiografisk i någon rimlig mening, men ändå bygger på hans upplevelser.
Huvudperson är Robert Jordan, amerikansk sprängämnesexpert, som skickas till ett litet band partisaner för att spränga en bro och hindra reträtten för de fascistiska styrkor som snart skall överrumplas (om inte planen som vanligt läcker ut). Gerillakämparna han hamnar hos är dock i dåligt skick: ledaren Pablo tycks bara gå och vänta på det sista strået som skall få honom att desertera, och de övriga är måhända inte dåliga män, men ändå påverkade av Pablos beteende. Där finns också flickan Maria, som Jordan omedelbart förälskar sig i, trots att han vet att de måste leva ett helt liv på de få dagarna som kvarstår till attacken (det vore synd att kalla kärlekshistorien speciellt väl hopkommen; nog för att man kan förväntas bete sig annorlunda i krig, men kan så stark förälskelse uppstå på bara ett par timmar?).
Förutom Jordans försök att gjuta mod i trupperna och motverka Pablos inflytande skildras även personernas minnen: Pablos kvinna Pilars minne av hur Pablos republikanska styrka avrättade alla fascister i hembyn, Marias minnen av hur hon tvingades se på hur hennes föräldrar sköts innan hon själv våldtogs, Jordans minne av den cyniska stämningen i Madrid på de ryska sändebudens hotell. Förutom inbördeskrigets grymhet får man också se den utbredda inkompetensen: republikanernas enda effektiva officerare är ryssar eller utbildade av dem, resten är byråkrater, anarkister (i den mest pejorativa av meningar) eller orörliga paranoiker, vilka alla tillsammans medverkar för att försvåra saken.
Språket förtjänar också ett par kommentarer: Hemingway skriver dialog på vad som skall föreställa dåligt översatt spanska, med oengelska vändningar, bruk av de gamla pronomen, direktöversatta eller censurerade svordomar (ibland leder det till en slags pseudoshakespearsk stämning: man har svårt att ta någon på allvar som försöker förolämpa med»Thy mother«) och falska vänner. Intressant försök, men det känns inte som det når riktigt ända fram.
Slutomdöme: intressant, smärtsam och obarmhärtig skildring av inbördeskrigets mekanismer. En kärlekshistoria som börjar väl abrupt, och som känns något gammaldags, men ändå växer. Viktig bok, på det sätt som någorlunda välskrivna krigsskildringar ofta är, oberoende av övriga kvaliteter. Klart läsvärd.
