Första och Andra Krönikeboken är så här långt det mest onödiga i hela Bibeln – långdragna redogörelser för offerritualer inkluderat. De är i stort sett enbart sammanfattningar av vad som sades i Kungaböckerna, med kanske någon detalj här och där tillagd, samt utfyllda med långa genealogier. Dessa är troligen de mest sympatiska inslagen, då de är lätta att bläddra förbi.
För att dock ta fasta på en episod som jag tidigare inte kommenterat kan Davids folkräkning nämnas: detta är en tämligen obegriplig historia. David, Herrens lille älskling, har segrat mot filistéer och andra folk som Herren inte gillar. Därefter beslutar han sig för att anställa folkräkning. Då blir Herren helt utan förvarning sur, och meddelar att David skall straffas, varför han låter en pest slå ner Israels folk, men hejdar sig snart när han kommer på att det egentligen är David han är sur på. Sedan fortsätter allt som förut.
Annars är det som sagt mest upprepningar: Salomo bygger sitt tempel, hans ättlingar ömsom avfaller från Herren och ömsom håller sig till honom, med framgångar respektive motgångar som resultat (man tycker att om det vore så enkelt som Bibeln framställer det så borde det inte vara något svårt val), för att till slut hamna i fångenskap under assyrierna. Ibland är det hyfsad läsning, men för det mesta är det inte speciellt spännande.
