I Freakonomics förklarar författarna Steven D Levitt och Stephen J Dubner att det forskaren Levitt sysslar med är en tillämpning av ekonomiska metoder på ovanliga områden. Detta må väl vara sant, men frågan är om det är rimligt att kalla statistiska undersökningar av skolelevers provresultat eller statistik över barns dödsfall för ekonomi? De metoder som används tycks långt från unika, så det verkar snarare vara smart sociologi än ekonomi.
För det är fråga om en uppsättning undersökningar av diverse samhällsfenomen: hur viktiga är föräldrarna för sina barns framgångar (varierande), fuskar sumobrottare (ja), varför minskade mängden brott i USA under nittiotalet (hårdare straff, fler poliser, samt en mängd barn till lågutbildade, unga, fattiga föräldrar som inte föddes eftersom mamman kunde få abort), varför man inte skall lita för hårt på fastighetsmäklare (de tjänar mer på att sälja aningen fler hus än att lägga tid på att sälja husen aningen dyrare), och, i det absolut långdragnaste kapitlet, varför barn får de namn de får (namn »hittas« av välutbildade, och gör sedan klassresor nedåt).
Mycket syftar till att ifrågasätta vedertagna sanningar (det är större risk att ett barn dör i ett hus med en swimmingpool än i ett med en pistol), och man hajar ofta till; kanske dock aldrig mer än i kapitlet om brottslighet, där man i stycket om de hårdare fängelsestraffen kan läsa ett rätt hånfullt ifrågasättande om att det tydligen krävs en doktorsgrad i kriminologi för att man skall undra över om brottsligheten minskar om man låser in brottslingar – vilket ju tycks vara precis den typ av slappt tänkande som annars gisslas.
Annars finns det som sagt en del att lära, speciellt om att ifrågasätta skenbara sanningar.
