Jag hade inte väntat mig att andra delen i samlingen av Ibsens Samtidsdramatik väsentligen skulle vara en novell av John Ajvide Lindqvist, men det är nog så jag bäst kan beskriva Frun från havet: i ännu en av dessa norska småstäder vid havet bor doktor Wangel med sin andra hustru Ellida och de två döttrarna från förra äktenskapet, Bolette och Hilde. Två unga män dras till dessa, den lungjsuke konstnären Lyngstrand och Arnholm, döttrarnas tidigare lärare.
Ellida verkar inte ha knutit an ordentligt till barnen, och snart förklarar hon inte heller kunnat gå in i äktenskapet riktigt fullt och helt: hon hade innan det ingått en underlig förlovning med en sjöman som snarast verkar personifiera havet, som tycks ha förvänt bort hennes fria vilja men som hon inte vill veta av när han inte är närvarande.
Å andra sidan tycker inte hon att hon kan stanna kvar i äktenskapet om hon skall tvingas till det: det som tycks locka mest är friheten att välja, men det står mot Wangels egen tro att hon inte är fullt tillräknelig och att han bör ta besluten åt henne.
Allt detta känns kanske inte helt övertygande, och parallellismen hos de yngre är lite väl övertydlig. Att jag överraskades av innehållet beror inte bara på att delar av innehållet verkar otypiskt, utan också att det är tämligen okänt.
