Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.
Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.
Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.
