Jag hade länge haft en önskan att läsa Mary Gentles Grunts – länge som i att jag läste något om den för flera år sedan och tyckte det verkade intressant med en bok som gav orcherna huvudrollen. Det var alltså med mycket liten tvekan jag plockade upp den från reahyllan och betalade. Baksidan tycktes hålla med om att det här skulle vara något spännande – det drar ihop sig till sista striden, orcherna står under befäl av en dödsmagiker, ljusets här är liten, taktiskt inkompentent men kommer att segra, och orcherna vet att de bara är där som enklaste sortens motståndare, möjligen kapabla att besegra de av våra hjältar som inte har tränats i att slåss eller bifigurer som behöver dö för att ge det hela personlig anknytning, men när vi kommer till slutet av historien mest bara farthinder på vägen.
Nåväl, sånt finns där i viss mån. Vad såväl minnet av den gamla rekommendationen och baksidan helt missade att berätta om är att dessa orcher inte är berg av muskler och ondska som plötsligt utvecklat medvetande om narrativets lagar, utan berg av muskler och ondska (i alla fall fallenhet för smuts och kroppsvätskor, tortyr och att äta vad som kommer i deras väg) som får tag i såväl vapen som en förbannelse som förvandlar dem från anonyma komponenter i ondskans hord till marinkårssoldater, med automatkarbiner och attityd.
Med andra ord: detta är inte en dekonstruering av högfantasy i Tolkiens fotspår, detta är en sorts aktionkomedi med överdrivet våld, en parodi av det militärindustriella komplexet till en fantasyvärld (vilket också gör att boken åldrats: den skrevs tidigt nittiotal, precis efter första gulfkriget). Folk skjuts i bitar och äts upp. Halvlängdsmännen är amoraliska tjuvar snarare än lätt korkade lantjunkare. Saker exploderar. Boken är bitvis väldigt upptagen vid sex med läder och piskor som signifikanta inslag. Mörkrets Herre bestämmer sig för att ta över världen genom att väljas, med stöd av marinkåren, istället för genom erövring.
Humorn är alltså åldrad, och ibland inte speciellt rolig. Handlingen finns mest där för att skyffla runt personerna och placera dem i »lustiga« situationer. Strider är mest en ursäkt för att få prata om inälvor som något som kan tas i handen. Orchernas roll som kanonmat utmanas aldrig i grunden, eftersom de bara får höja sig över den ett par korta kapitel innan de drabbas av förbannelsen.
Så, trots att jag såg fram emot den, och trots att det finns en del intressanta idéer och scener, så är det enda sammanfattande omdöme jag kan ge om Grunts – besvikelse.
