De isländska sagorna är fulla med diverse hårdlynta, aggressiva, självmedvetna vikingar som dricker och slår ihjäl, med om inte varm så i alla fall ostörd själ. I synnerhet gäller detta Egil Skallagrimsson: ful och vrångsint, hårt hållande på egen rätt men annars inte den som söker fiende, brutal, ibland rent äcklig, oförsonlig – och samtidigt den vikingatida skald som lämnat det mest hjärtskärande stycke efter sig i form av »Sonatorrek«, där han begråter förlusten av två av sina söner.
Egil Skallagrimsons saga börjar dock generationen innan, med hans farbrors mellanhavanden med Harald hårfagre, och hur detta slutar med att Egils far Skallagrim och farfar Kvällulv (som båda har något av varulv över sig) flyr till Island. Sedermera beger sig Egil tillbaka till Norge, där han råkar i fejd med Erik blodyx och dennes drottning Gunnhild, vilken medför i mycken blodspillan, nidstång och sejd (sagan antyder att det kan ha varit Egil som gjorde att Erik fick fly till England). Det är kanske inte samma dramatiska komposition som kortsagorna eller ens Njals saga, men det är ett gott äventyr som aldrig tråkar ut en.
Tillsammans med Egils har Gunnlaug Ormstungas saga bundits: detta då Helga den fagra, Gunnlaugs sökta brud, var Egils sondotter. Detta är en saga som tycks vara en mer litterär produkt (även om den innehåller mer »Torbein hette en man« som inte tycks leda någonstans och författaren inte är riktigt lika skicklig): den bortfarne friaren och löftet om väntan i tre års tid luktar folksaga. Till skillnad från sagor är detta dock klart isländskt, med skaldestycken för kungar och jarlar, fejd och ända i bråd död. Också bra, men inte riktigt lika välskrivet.
