Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘H. Rider Haggard’

H. Rider Haggards She är en på sitt sätt alldeles utmärkt bok: det finns troligen få andra böcker som lyckas samla alla de minst tilltalande fördomarna från 1800-talet utan att helt spåra ut och bli outhärdlig. Här finns grov rasism, sexism, klassism, chauvinism, imperialism och säkert en hel del andra ismer av mindre smickrande slag.

Historien är ganska grovt tillyxad: Leo Vincey en ung man i 1800-talets England får reda på att hans förfader en gång begav sig till en mystisk plats i Afrika, stötte på den förhäxande vackra, möjligen odödliga Ayesha som förälskade sig i honom, och dog. Hans hustru flydde, och gav liv åt en son och ett hopp om hämnd; Leo är tydligen en mycket sentida ättling till denne son. Leo, hans fosterfar Ludwig Horace Holly och deras tjänare Job beger sig på jakt efter platsen i Afrika, och träffar där på Hon-som-måste-lydas (för att vara en ganska förfärlig historia verkar den haft stort inflytande på senare berättare), och fångas av hennes oerhörda skönhet. Hon tror att han är hennes gamla älskade, och driver sedan hela historien mot dess slut.

Berättelsen är inte mycket att hurra över: först en ganska traditionell sak på mönstret engelsmän beger sig in i det outforskade, komplett med rasism, strapatser och ohyggliga kannibaler, sedan förlorar de helt sin agens inför den undersköna, grymma kvinnan. Trots att den ibland dränks in i kleggig moralism tycks allt sådant ta slut vid Ayesha: hon ursäktas nästan allt hon gör, och idéer om kysk manlighet flyr både från den formella och den faktiske författaren, som båda tycks njuta av att egga läsaren med berättelser om hur hon då och då klär av sig kläder, och uppträder allt naknare ju närmare historiens höjdpunkt vi kommer.

Litteratur- och idéhistoriskt finns det mycket att ta fasta på (viktorianernas skräck för utifrån kommande övermänniskor som hotar ta över imperiet, fasan inför rasblandning, hur den arabiska Ayesha tycks accepteras som västerländsk, den hur tjänaren Job framställs som betydligt sämre rustad för att lämna det trygga England än hans arbetsgivare). Som roman finns det dock betydligt bättre pojkboksäventyr från perioden, som dessutom vanligen bär på mindre bagage.

Read Full Post »

Jag väntade mig inte annat än att H. Rider Haggards King Solomon’s Mines med vita män på äventyr i Afrika skulle visa sig hopplöst rasistisk, samtidigt som jag hoppades att äventyrskänslan skulle väga upp detta. Att den i så hög grad skulle visa sig vara ett offer för sin egen berömmelse var dock något av en överraskning.

Handlingen är väl inte mer än vad som krävs för att få ge sig av på expedition mot en av de vita fläckarna i kontinentens inre: Sir Henry Curtis kommer till Sydafrika i sällskap med Kapten John Good för att leta efter sin försvunne bror, och får av en lycklig slump tag i Allan Quatermain som är den siste som såg honom innan han försvann in i en öken för att söka kung Salomos skatt. Tillsammans med sina infödda tjänare och med hjälp av en gammal karta ritad av en portugis som tydligen en gång hittat till skatten drar de iväg. Väl framme i dalen där Salomo bröt sina diamanter, blir det närmast parodiskt i hur mötet med dalens inbyggare, en stam högväxta, ädla afrikaner,  utvecklar sig: om den inte var det tidigare blir klichén om trollkarlar med magiska pinnar som dödar på avstånd och magi som kan få solen att mörkna  fullständigt etablerad.

Äventyrligt blir det, i finaste senviktorianska stil. Inte riktigt lika fin är synen på afrikanerna: den skulle visserligen kunna varit sju resor värre, ty de framställs trots allt som helt mänskliga (även om de ser ovanligt vita ut, samtidigt som en av skurkarna är en negerkarikatyr), men kärlek mellan svarta och vita framställs som omöjlig, den viktigaste biberättelsen är extremt kolonialistisk, och en stor del av bakgrundshistorien bygger i princip på att afrikaner endast kan utveckla en högkultur med hjälp av impulser utifrån. Freudianer lär också ha mycket att hämta: det finns bara två kvinnor av betydelse (en ond, svekfull och ful samt en god, vårdande och vacker), men framför allt finns det två berg formade som kvinnobröst, och inträngandet i kung Salomos gruvor är det nästan man undrar hur det kunde tryckas.

King Solomon’s mines är dock framför allt en utmärkt äventyrsberättelse, med allt man kan önska sig av en sådan: ökenvandringar, bergsbestigningar, strider, glömda skatter vaktade av de sedan länge döda: hela tiden den ena hopplösa situationen på den andra. Naturligtvis slutar allt dock lyckligt, och äventyrarna kan återvända till civilisationen, rikare på diverse olika sätt.

Read Full Post »