H. Rider Haggards She är en på sitt sätt alldeles utmärkt bok: det finns troligen få andra böcker som lyckas samla alla de minst tilltalande fördomarna från 1800-talet utan att helt spåra ut och bli outhärdlig. Här finns grov rasism, sexism, klassism, chauvinism, imperialism och säkert en hel del andra ismer av mindre smickrande slag.
Historien är ganska grovt tillyxad: Leo Vincey en ung man i 1800-talets England får reda på att hans förfader en gång begav sig till en mystisk plats i Afrika, stötte på den förhäxande vackra, möjligen odödliga Ayesha som förälskade sig i honom, och dog. Hans hustru flydde, och gav liv åt en son och ett hopp om hämnd; Leo är tydligen en mycket sentida ättling till denne son. Leo, hans fosterfar Ludwig Horace Holly och deras tjänare Job beger sig på jakt efter platsen i Afrika, och träffar där på Hon-som-måste-lydas (för att vara en ganska förfärlig historia verkar den haft stort inflytande på senare berättare), och fångas av hennes oerhörda skönhet. Hon tror att han är hennes gamla älskade, och driver sedan hela historien mot dess slut.
Berättelsen är inte mycket att hurra över: först en ganska traditionell sak på mönstret engelsmän beger sig in i det outforskade, komplett med rasism, strapatser och ohyggliga kannibaler, sedan förlorar de helt sin agens inför den undersköna, grymma kvinnan. Trots att den ibland dränks in i kleggig moralism tycks allt sådant ta slut vid Ayesha: hon ursäktas nästan allt hon gör, och idéer om kysk manlighet flyr både från den formella och den faktiske författaren, som båda tycks njuta av att egga läsaren med berättelser om hur hon då och då klär av sig kläder, och uppträder allt naknare ju närmare historiens höjdpunkt vi kommer.
Litteratur- och idéhistoriskt finns det mycket att ta fasta på (viktorianernas skräck för utifrån kommande övermänniskor som hotar ta över imperiet, fasan inför rasblandning, hur den arabiska Ayesha tycks accepteras som västerländsk, den hur tjänaren Job framställs som betydligt sämre rustad för att lämna det trygga England än hans arbetsgivare). Som roman finns det dock betydligt bättre pojkboksäventyr från perioden, som dessutom vanligen bär på mindre bagage.
