I Fysikens horisonter tar Hans-Uno Bengtsson läsaren på turer till gränserna för det observerbara: alltings början, alltings gräns, och alltings slut. Detta motsvarar alltså universum och jordens ålder, jordens horisont (och elektriska horisonteffekter) och universums slut som en sakta bortdunstande, alltmer gles ansamling svarta hål.
På vägen stöter man på såväl Jules Verne som Piraten och Ture Sventon. Man får reda på hur man genom tiderna beräknat jordens ålder, hur antikens och medeltidens människor kunde veta att jorden var rund (och ungefär hur stor den var), vad Sankt Elmseld är, hur en präst på 1700-talet spekulerade i svarta hål (egentligen svarta stjärnor), hur elektriska ålar ger stötar, varför människor är bättre skyddade mot blixten än kor och katter, samt hur värme leds.
Dte är lärt och roande, och återigen förvånas man över hur mycket ekvationer Bengtsson lyckats få in i sina böcker. De har visserligen åldrats något (universums accelererande utvidgning nämns inte, och Venuspassagerna 2004 och 2012 nämns i futurum), men står sig i stort sett fortfarande.