Jon Ajvide Lindqvist har fått mycket bra kritik för sina böcker. Efter att ha läst Hanteringen av odöda är jag beredd att stämma in i prisandet. Samtidigt har de kategoriserats som »skräck«, och det förstår jag inte. Eller rättare sagt, för att kunna förstå det måste jag acceptera att »skräck« inte har något med huruvida man blir rädd eller inte, utan istället är en subgenre till fantasy som berättar om vår vanliga värld med inslag av mindre trevliga varelser ur folktron. I det här fallet handlar det om vandrande döda, men de beter sig för det mesta inte särskilt skrämmande (främsta undantaget kommer mot slutet, men det är som sagt ett undantag).
Det hela handlar förvisso om döden, men snarare hur de levande skall handskas med den än hur den upphävs. De dödas beteende påminner kanske främst om Lennys i Steinbecks Möss och Människor: inte så jävla klipskt, och med en tråkig tendens att ha sönder saker som rör på sig. De spelar också en ganska undanskymd roll genom boken, eftersom myndigheterna naturligtvis kommer och samlar ihop dem, något som visar sig vara mindre välbetänkt. Huvudrollerna spelas istället av personer i närheten av de »omlevande«: en mormor och dotterdotter, där mormodern är kristen och således tolkar det hela som de dödas uppståndelse inför den yttersta domen, och dotterdottern Marilyn Manson-lyssnande så kallat problembarn; en gammal journalist och hans ensamstående dotter som flyr med hennes son som nyligen avlidit men som knappt står ut med varandra; och sist far som får se den hustru som nyss avled efter en bilolycka börja röra sig igen, och nu måste berätta för sin unge son.
På det hela taget är det välberättat, och väl förankrat i populärkulturen. Det är inte skräck, utan pastisch på skräck, men utan att man egentligen behöver känna till något om genren; ja, det är snarare så att man behöver mer kunskaper i andra sorters populärkultur för att uppfatta allt. Således: vill man prompt läsa skräck får man söka vidare. Vill man bara läsa en bra bok så kommer detta knappast göra en besviken.
