Få böcker torde ha lyckats så väl i sitt syfte som Onkel Toms stuga. Även om man inte är beredd att hålla med i Abraham Lincolns yttrande – tillskrivit honom av Beecher Stowes son, som kanske kanske inte kan ses som helt pålitligt i frågan – om att den utlöste det Amerikanska inbördeskriget, så bidrog den säkerligen till slaveriets avskaffande i USA.
Idag är den fortfarande läslig, men i sina stycken hopplöst omodern: direkt tilltal till läsaren och en vägran att låta läsaren själv dra sina egna slutsatser om de inblandades karaktärer utifrån deras agerande, samtidigt som dessa oftast är tämligen platta, hör till sådant som idag inte skulle tålas hos en nyskriven roman. Lägg därtill att syftet ligger klart som i dagen, med en berättelse som formats för att visa på så mycket av det amerikanska slaveriets ondska som möjligt, omdömen om svarta som idag skulle ses som rasistiska strötts ut på sidorna, samt en barnatro som idag sällan kommer till tals, och man får något som knappast skulle fortsätta läsas om det inte vore för just den historiska betydelsen. Detta är helt enkelt en patetisk melodram av typiskt artonhundratalssnitt, med karaktärer som sällan eller aldrig överraskar, tragisk uppoffring och lyckligt slumpslut.
Fast helt utan läsvärde är den dock inte: mittenpartiet är faktiskt någorlunda intressant, då det befolkats av personer som är antingen komplexa eller roliga. För författaren har humor, som dock inte får utbreda sig i den mån den förtjänat, utan fått nöja sig med att rumstera i några fint ironiska titelrubriker samt en förtjusande teckning av en groteskt självupptaget hypokondrisk kvinna.
Summa summarum: Onkel Toms stuga går att läsa idag, men är starkt färgad av sitt syfte och sin tid. Kan man bortse från dessa kan man få ett visst nöje ur den, är man intresserad av dessa är boken helt OK, men vill man inte läsa om sådant finns det betydligt bättre romaner.
