Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Hawkeye: Kate Bishop’

Jag är inte helt såld på Hawkeye: Kate Bishop, ett förvisso tämligen avgränsat litet äventyr på vad som verkar vara ett snofsigt hotell, men där a) folk beter sig väldigt underligt och b) det finns ett oväntat stort antal cirkusartister. Och c) Kates syster som hon inte är speciellt förtjust i och som lurat dit henne för att hon behövde hjälp med att ta tillbaka en ring som också var nyckel till ett valv med ett fragment av en oändlighetssten.

Historien är på det hela taget ganska lagom skruvad, med lagom knasiga motståndare och en syster som Kate långsamt lär sig lita på. Den är väl inget mästerverk, men har sina poänger. Teckningsstilen däremot, den har jag svårt för. Anatomin blir ibland konstig på ett närmast Liefeldskt vis, och ansikten ibland är tillknycklade som de just fått en smocka. För det mesta är det i alla fall tydligt vad man är menad att läsa, förutom när man plötsligt skall läsa hela uppslag rad för rad istället för varje sida för sig.

Read Full Post »

Det krävs en särskild sorts idiot för att komma på tanken att det är en bra idé att rädda någon från en superskurk genom att byta ut henne mot en annan superskurk i en klonkropp: visst, det kanske funkar en kort stund, men sen har man plötsligt två superskukrar som jobbar tillsammans. Clint Barton (alias Hawkeye) är precis en sådan idiot, vilket inte Kate Bishop (alias Hawkeye) inte är sen att berätta för honom i Family reunion.

Innan vi kommer dit har vi dock sett dem på en ö någonstans fylld med en massa andra prickskyttar (de flesta av dem skurkar). Fast Kate är Kate som hon annars är idag, Clint är från en tidigare era och känner inte igen henne (eller flera av skurkarna). Det hela hade kunnat vara en bagatell som fyllt ett nummer, men visar sig faktiskt vara ett sätt att introducera vissa saker som spelar roll när vi återvänder till LA och Kate och Clint skall försöka ta reda på vad som hänt med Kates mamma, och Clint skall behöver hjälp med någon som försöker mörda honom (här någonstans kommer den där klonen in).

De får slåss, gnabbas, slåss lite mer och plågas av gamla misstag (mest Clints). De tar inte vettiga beslut någonstans, men tar sig ur dem med flinka händer och fötter. Sedan är det över: Vad som hänt Kates mamma är fortfarande oklart, men Clint är inte längre jagad. Tyvärr verkar det också vara slutet på Kate som huvudperson i egen serie, men hon dyker säkerligen upp någon annanstans.

Read Full Post »

Andra albumet om Hawkeye, Masks, är en stilenlig uppföljare till det första: Kate fortsätter att ha lite för stor mun, gott hjärta, och vänner man inte riktigt bryr sig om. Hon springer också med huvudet före in i farligheter, och tar sig sedan ur dem genom att tänka snabbt och tack vare att hennes motståndare varje gång lämnar hennes väska med pilbåge och pilar i samma rum hon hålls fången (seriöst, tre gånger i samma album?).

Hon kommer i kontakt med sin far, en skum affärsman med än skummare kontakter som troligen, kanske, mördade hennes mor; hon slåss på en olaglig arena (med motståndare som brinner), hon råkar ut för flera gamla fiender, en klon, kyler av sig med frysta grönsaker, och träffar på X-23 (eller Wolverine, som hon just kallade sig just då, och hennes klon).

Det är ganska mycket, men det hela hanteras väl; kanske är kontrasterna lite väl stora mellan Kates eviga skämtande och positiva person och de tunga berättelser hon hamnar i, med en försvunnen mor och mördare till far. Hon skäms över att hennes far är skurk, och ställer sig vid något tillfälle frågan om hon håller på att bli som honom, men man får en känsla av att detta bara är något som hon placeras i av berättelsen, inte något som riktigt byggts in ordentligt från början.

Om man bortser från detta, och bara tar berättelserna lite mer som de kommer, och njuter av linjering och färgläggning, så är det ändå en bra stunds underhållning man får.

Read Full Post »

I jakt på serier att följa plockade jag upp Hawkeye: Kate Bishop Anchor Points. Det är alltså inte den Hawkeye man kunnat se i Marvelfilmer, utan hans yngre kvinnliga motsvarighet. Eftersom att vara jäkligt pricksäker med båge och springa runt i lila kroppsstrumpa inte direkt verkar nog när det är dags att ta sig an de riktigt stora skurkarna så har det hela snarare hoppat när i en hybrid av superhjälte och blomkvisteri: Kate försöker få tag på försvunna personer för att få ihop till brödfödan, och samtidigt spåra sin far.

Eftersom hon ändå är en hjälte (med svada som Peter Parker skulle nickat gillande åt), så får hon lite större problem än bankrånare och män som antastar kvinnor: först en sekt som tydligen skall mata någon med ilska för att denne skall kunna bli en slags fusk-hulken, och sedan en drake som dyker upp när hon och Jessica Jones försöker få tag på en försvunnen ung kvinna.

Historierna är väl inte de mest revolutionerande, men helt OK, och möjligen är den övergripande jakten på fadern något som kommer utvecklas väl. Behållningen ligger snarast i Kates attityd, kommentarer och popkulturella referenser. Teckningsstilen känns som någon tittat tillbaka på guldåldern och sedan dämpat färgskalan, vilket fungerar bra, även om den första berättelsen har klart mer liv i sig än den andra. Fortsättning följer.

Read Full Post »