Helena Granström måste verkligen ledas vid att vara teoretisk fysiker, i alla fall om man skall ta hennes Alltings mått på orden. Å andra sidan ger den intrycket av att hon är rätt less på mycket i denna värld, så det kanske inte är så farligt just med fysiken.
I vilket fall, Alltings mått är en slags filosofisk skrift – baksidan vill kalla den essä, och det kan väl gå för sig, även om jag tycker den är lite för dogmatisk för att ges en etikett som ursprungligen betyder »försök« (fast då har jag redan hamnat i en fälla jag tänker anklaga henne för att ha trillat i) –, en kritik av det moderna samhället och dess försök att slita itu människan, definiera henne i termer av funktion och produktion istället för själ och känsla. Som sådan rör den sig över många områden.
Det den mest uppehåller sig vid är pornografin och dess reduktion av vad som är det kanske främsta exemplet på kombinationen kropp och känsla till enbart kropp, och kanske inte ens det: det kroppsliga är trotts allt det sinnliga, medan pornografin enbart är avbildning. Förutom pornografin tas även den moderna fysiken upp (på ett i och för sig inte felaktigt men ändock väl mystifierande vis), liksom hur civilisationen och språket försöker att göra oss till enbart tanke och därmed till slut utplånar även den egenskapen.
Jag vet inte om jag håller med henne i allt, och tyvärr är de delar där jag är mest benägen att hålla med de där jag vet att min förkunskap är mest begränsad: förutom den något dunkla beskrivningen av kvantfysik och relativitetsteori finns ett mycket svårpenetrerat stycke om tidens metafysik som inte gav mig mycket. När hon diskuterar språk tar hon ofta till argumentet att ett ords etymologi har något väsentligt att säga om ordets användning, vilket är minst sagt tveksamt. När hon dessutom kontrasterar språkets ord för en känsla mot kroppens uttryck för densamma blir hon minst lika märklig: det går att vara falsk med såväl kropp som mun, och visst känner vi ofta behovet att låta en känsla manifesteras via strupen likaväl som i ansiktet?
Även om Alltings mått ibland har intressanta saker att säga måste jag erkänna att den självsäkra filosofprosa som den säger det på för mig verkar närmast frånstötande. Att den dessutom ofta säger det på ett ibland dunkelt sätt gör att den troligen knappast kommer lyftas ner från hyllan på ett bra tag.
