Sverige är sannerligen inte välgött på goda författare före slutet på 1700-talet; skall de dessutom vara sådana att de uppmärksammas utanför rikets gränser kan man räkna dem på ena handen och få fingrar över. En av de få är dock Olaus Magnus, den sista produkten av den katolska kyrkans lärdomsväg innan Gustav Vasas reformation drog ner det utbildningsmörker som skulle vara i över århundradet. Hans Carta Marina är en fantastisk skapelse man kan titta länge på, medan hans Historia om de nordiska folken är närmast en närmast outsinlig källa till nordiska seder, påhittade monster, antilutherska utfall, biologisk vantro och underliga anekdoter.
Visst, han upprepar sig en del, och det förmoderna synsättet på naturen som en stor morallära är aldrig ifrågasatt. Hans göticism, ehuru rätt mild, kan bli lite tröttande, liksom hans beundran för och citerande av diverse auktoriteter. Men språket och framställningen är i det stora hela friska och livliga, och de stundom smått otroliga träsnitten är alltid förundrande – ibland verkar det hela nästan vara ett tidigt exempel på den studentikosa sporten att skriva absurda texter till upphittade illustrationer.
Ty vilka texter: om hur man brygger mjöd, om hur drakars navel (!) är en av deras få svaga punkter, om en nordisk Wilhelm Tell, om hur nordborna uppenbarligen använder en variant av Leonardo da Vincis roterande kanon, om bävrar som biter tills det knakar, om älgar (fast de kallas åsnor), och, min favorit, om grönlänningar som rider till strid med tranor (alltså inte med någon storts tränade stridstranor, utan till strid mot tranorna).
Det hela är ämnat att framkalla beundran och häpnad inför de nordiska folkens kraft, dygd och förmåga (närmast svear och götar, i andra hand norrmän, finnar och samer, dock definitivt inte danskarna), på det att Europas ledande män skulle samla sig för att återföra en så rik och i grunden förträfflig nation i den katolska fållan. Med det blev det inte mycket, men boken blev i alla fall läsvärd.
