Så är det då inte bara Huckleberry Finns äventyr som skall censureras för att den skamliga historien skall täckas över, utan även Ture Sventon i Paris: tydligen är det värre att säga ordet »neger« än att befolka sina böcker med stereotypa amerikaner och araber (i det senare fallet, bör hastigt påpekas, den snirkligt artige och belevade sortens arab).
Innan jag går närmare på ämnet bör jag först säga att jag visst förstår att man tycker att »neger« är ett förolämpande uttryck som bör undvikas; att döpa om kvarter i Karlstad och runda bakverk har jag således inga större problem med. Men. Det är något jäkligt obehagligt med de här ändringarna, liksom med det faktum att Pippi Långstrumps pappa ej längre är »negerkung« utan »kurrekurreduttkung«: de drabbar bara vad som ses som barnböcker. För Gud nåde den som skulle vilja ändra ett »neger« hos Strindberg och ge ut som normalupplaga – något sådant skulle knappast gillas. Att sedan folk som kan acceptera att vara en aning orättvisa bara det blir roligt ger ut en »feministisk Giftas« som är helt blank är en annan sak; satir som inte tar sig friheter blir knappast lyckad. Men barn skall tydligen skyddas även för mindre trevliga delar hos språket, och istället för att få en förklaring om varför det inte är bra att använda vissa ord bör de helst slippa utsättas för dem.
Sedan är det också intressant att man kan bli så känslig för att ett ord överhuvudtaget används, att man reagerar enbart på ordet och inte på sammanhanget: att Herr Omar i förklädnad kallas »neger« är tydligen betydligt värre än att förklädnaden åstadkommits med skokräm, eller att den roll han har att spela är som chaufför till det mer ljushudade paret Ture Sventon och Mrs Smith, och att Efraim Långstrump kallas »negerkung« är tydligen värre än den kolonialism som själva positionen faktiskt luktar. Hyckleriet kring Huckleberry Finns vän Jim är dock egentligen värst av allt: att han kallas »nigger« är tydligen inte OK, medan att istället reducera honom till »slav« är det. Jag förstår faktiskt inte alls hur man kan tro att en skildring av 1800-talets slavsamhälle i södern någonsin kan komma från skildringar av rasism, och att datta på lite ny färg för att täcka en av de mer framträdande men minst akuta fläckarna framstår mest som ett sätt att bevisa sin egen okunskap.
