Segrarna skriver historien, heter de ju, men det är ytterst sällan det sker så bokstavligt som när det gäller Julius Cæsar; det enda jag kan komma på som närmar sig (i alla fall i läsaruppskattning) är väl Churchills historik över andra världskriget. Cæsar har det dock bättre: hans memoarer (här Inbördeskriget) har inte så många andra källor att tävla med, så historikerna är helt enkelt tvungna att förhålla sig till honom.
Det skadar inte att han likt Churchill skall ha varit en utmärkt stilist. Sådant försvinner dock i huvudsak i översättningar, även om Ingemar Lagerström har gjort ett förtjänstfullt arbete (även om jag önskar att verket kunnat ingå i den vackra klassikerserie Wahlström & Widstrands hade för några år sedan).
Inbördeskriget är uppdelat i tre böcker: den första behandlar upptakten, efter att Cæsar och Pompejus definitivt framträtt som motståndare på den romerska scenen, samt Cæsars spanska fälttåg. Den andra berättar hur en av Cæsars fältherrar försöker erövra Afrika (d.v.s. ungefär nuvarande Tunisien), och den tredje behandlar Cæsars fälttåg mot Pompejus i Grekland, dess slut i och med slaget vid Pharsalus, samt hur Pompejus flyr till Egypten och hur Cæsar tar sig dit; Cæsars affärer med Kleopatra skildras dock inte.
Cæsar skriver om sig själv i tredje person; det heter aldrig »jag gjorde« utan »Cæsar gjorde«, vilket man dock snart accepterar. Han framställer sig också som en tålmodig och storsint man, som ständigt skickar ut fredstrevare och utstår nästan alla Pompejus provokationer utan att slå tillbaka. Storsintheten är nog korrekt – den finns väl beskriven även på andra håll –, men det andra kan nog betvivlas.
Eftersom det är en bok om ett krig är det dock mycket fältslag och befästningar och förstärkningar och utfall, och tycker man inte sådant är intressant bör man hålla sig borta. Det är dock en mycket läsbar bok, klar och bedrägligt förtroendeingivande.
