Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Isländska sagor’

Andra volymen av Islänningasagorna har undertiteln Fredlösa; Skalder och kämpar, vilket kan tyckas märkligt då skalderna i första bandet inte var helt oävna kämpar de heller.

Sagorna om de fredlösa är annars av god kvalitet; Gisle Surssons saga har redan recenserats här, och Viga-Glum har likaså fått en kort behandling. Utöver dessa får man bland andra  möta Grettir, en väldig kraftman som efter ett möte med en gast drabbas av mörkrädsla och till slut tvingas i laglöshet, Hörð och männen på holmen, vilka skapar ett eget litet mikrosamhälle av laglösa som plundrar omgivningen innan de möts av det oundvikliga slutet, samt fosterbröderna Þorgeir och Þormod Kolbrunaskald, där den förre är psykopatisk även för en huvudperson i islänningsaga, den senare är mer komplicerad, och förutom stridsman och hämnare är poet och kvinnosvag. Viglunds saga är vad som normalt avfärdas som en sen produkt, med mer romantiskt stoff. Barð Snæfellsás saga, slutligen, är halvt övernaturlig och handlar om hur Barð dyker upp som mystisk hjälpare på ett handgripligt sätt; i andra sagor, och flera av de avlutande tåtarna, så är det vanligen helige kung Olavs åkallan som ger styrka att stå emot övernaturliga väsen.

Annars är det mest intressanta kanske den ambivalenta inställning som finns till de olika hjältarna: att vara fredlös var inte detsamma som att vara utlämnad till alla; många är de som hjälper Gisle eller Grettir, och får hjälp av dem i sin tur, trots att i alla fall Grettir också är en rånare och tjuv; det verkar nästan vara en äresak att kunna hysa fredlösa utan att de ställer till bråk. Ond bråd död finns det i vilket fall gott om, liksom en av de bästa av de underliga slutord som islänningarna kunde få ur sig: det rör sig om Grettirs saga, och hans bror Atli, en rätt fredlig man som trots detta luras öppna dörren i natten bara för att bli genomborrad och dödad, varvid han yttrar:

De verkar vara på modet nu, de där bredbladiga spjuten

Detta kan också tas som ett tecken på den allmänna nivån på översättningen: överlag god, kanske med något ordval som skär sig en liten smula, men utan ambitioner att hålla språket överdrivet kort. Mycket nöjbart är det i alla fall.

Read Full Post »

Islänningasagornas längd kan variera högst betydligt; från Njals sagas fyrahundra ner till tåtar som ryms på en fyra-fem. I ett sådant läge är en god samlingsvolym av nöden, och fjärde delen av fyra som samlar Hjalmar Alvings  översättningar under titeln Isländska sagor innehåller mycket för den intresserade. De flesta islänningasagorna handlar som vanligt om våld och blodshämnd, och även om detaljerna kan skilja sig så visar det sig nästan alltid att man inte kan bygga sin ställning på våld allena; till slut kommer någon att hämnas de oförrätter man begått.

Hravnkel Freysgodes saga behandlar frejprästen Hrankel (en gode var från början en präst och hövding, efter kristendomens införande endast en hövding), som har en ståtlig häst helgad åt Frej som endast han själv får rida på. Naturligtvis sätter sig någon annan på den, och så börjar våldet och tingsmötena innan allt får sin upplösning i en dalgång efter en jakt över heden.

Hönsa-Tores saga berättar om den illa sedde handelsmannen Tore, som vägrar dela med sig av sitt överflöd vid en särdeles svår vinter, varför han avtvingas det med våld. Sedan är allt igång; folk drivs i landsflykt och allmänt kaos uppstår innan ordningen återställs.

Längsta berättelsen är Viga-Glums saga, om Glum vilken som ung man inte verkade ämnad till mycket: tysthet och inbundenhet var inget att yvas över. Han visar sig dock vara en dugande man och blir till slut en stor hövding, om än hård att tas med. Till slut räcker inte ens hans stora förmåga till att med våld försvara sin position, och han slutar sagan blind och maktlös, men fortfarande ruvande på hämnd.

I De sammansvurnas saga berättas om en konspiration för att komma åt Odd, lyckosam köpmann men föga lagförfaren, vilket dock misslyckas när hans far lyckas få ett par av de mer ovilliga och penninglystna sammansvurna att prisge de övriga. Odd återkommer sedan i en separat tåt om en av hans Norgefärder, där tvingas övervintra i lappmarken och sedan måste gömma undan de varor som hans män då införskaffade från Harald hårdrådes ögon då denne förbjudit all sådan handel för alla utom stormannen Einar fluga.

Även de flesta andra tåtar fokuserar på islänningars mellanhavande med norska kungar; hur de stiger i gunst eller riskerar att mista huvudet. Kvaliteten är varierande, från berättelsen om Tok-Hreidar som visar sig inte vara så tokig till Torstein Oxefots strider med troll i de norska fjällen, vilket hade kunnat utgöra god underhållning om inte hela segern visade sig komma inte så mycket av Torsteins förmåga i strid som att han i ett kritiskt läge bestämde sig för att åkalla vite Krist. Propaganda blir sällan bra litteratur.

Överlag är dock berättelserna nog så spännande och med endast sådana övernaturliga inslag som inte är alltför stötande (diverse förutskickelser och gudars vilja som genomförs genom mäns dåd, inte direkta mirakel). Alvings språkdräkt är rätt gammaldags, med pluralformer på verben; tyvärr gör inte närheten till de isländska maneren med skiftande tempus och allmän korthuggenhet alltid så mycket här, men någon gång glimmar någon lakoniskt framsagd utmaning till. På det hela taget är det dock god underhållning för den som uppskattar berättelser som bygger på blodshämnd och vapenbragder.

Read Full Post »