När Arkadij Nikolajitj Kirsanov efter sina studier återvänder till herrgården på den ryska landsbygden har han med sig en ny kamrat: Jevgenij Vasiljev Bazarov, mycket beundrad av andra unga för sin respektlöshet och intelligens. Arkadij själv är en lugnare natur, men har anammat de nihilistiska åsikter Bazarov torgför, till sin faders och farbror förtvivlan.
Den konflikt mellan yngre och äldre som på detta sätt skisseras i Ivan Turgenjevs Fäder och söner är inte lika våldsam som ordet »nihilist« kanske kan antyda (även om det faktiskt i ett fall leder till blodsutgjutelse): även om det är en historia om generationer med skilda livsåskådningar (och där den yngre helst inte vill kännas vid sådana ord), så sker inga slutliga brytningar mellan anförvanter, inga gräl som splittrar familjer. Innan något sådant riktigt hinner hota drar ungherrarna vidare, först till en närliggande stad, och sedan till en ung arvtagarinnas gods i närheten, och slutligen även till Bazarovs föräldrar. Den från början charmfullt fräcke Bazarovs strålglans mattas, flickor kommer vännerna emellan.
Även om det är behagfullt berättat, så känns det svårt att riktigt hitta smärtpunkten: ynglingarnas övermod är evigt, likaså den melankoliska kärlek de äldre hyser för dem (i synnerhet Bazarovs enkla föräldrar har svårt att riktigt hitta hur de skall bete sig för att inte stöta honom ifrån sig). Dock saknas den riktiga konflikten: Arkadij är en för godartad ung man för att på allvar göra sina föräldrar besviken, och Bazarovs stora ord och idéer är mest ett hinder för honom själv, och han gör sina föräldrar besvikna snarare än förargade.
